blogg

November 17, 2017

Att berätta en historia

Nyttan med bibelforskning är inte enbart att den går att direkt tillämpa. Snarare handlar det om att i sin tid och kultur använda de bästa redskapen för att tänka klart kring hur vi läser och använder Bibelns texter. Här delar jag med mig av några insikter från mitt forskningsfält.
Venice Haggadah,_Family of Abraham

På min anslagstavla på kontoret har jag en skämtteckning som föreställer en pappa som, gissar jag, kommit hem från jobbet och sjunkit ner i sin favoritfåtölj, glad men trött. Framför honom sitter ett barn i fem-sex års åldern som troligen, nyfiket, frågat vad pappan gör hela dagarna på jobbet. Pappan svarar, som om han började berätta en spännande historia: “Daddy works in a magical far away land called the Academia...”

Jag har just haft privilegiet att ägna tre veckor uteslutande åt forskning på 1 Mosebok, kanske en av de mest studerade bibelböckerna. Det innebär bland annat att jag läser in mig på vad andra sagt om 1 Mosebok. En del har varit mer eller mindre fantasifullt och magiskt – 1 Mosebok består av texter som kan ses som tolv tvådelade paneler (diptyker) vars litterära stil har sin motsvarighet i dialogiciteten i Dostojevskijs romaner. Annat har varit så på pricken bra beskrivet och därför magiskt att man hisnar inför den insikt som går att få om man studerar 1 Mosebok. Själv har jag varit intresserad av om det finns en intrig i 1 Mosebok, i meningen en sammanhållen händelseutveckling av orsak och verkan. Varför ägna tid åt det? Vilken nytta har någon av denna forskning?

Ingen forskning bedrivs i ett vakuum utan drivs i större eller mindre grad av frågor i den samtida kulturen. Romantiken som växte fram under 1800-talet präglades bland annat av ett starkt historieintresse. Under denna tid fastlades ramarna för den moderna historiska forskningen, som också kom att prägla bibelforskningen. Redan på 1700-talet hade präster som Henning Witter i Tyskland och Jean Astruc i Frankrike ställt frågor om vilka källor Mose hade haft tillgång till när han skrev 1 Mosebok. Eftersom han inte levde under patriarktiden och definitivt inte var med vid världens skapelse måste han ju ha haft källor att tillgå för att skriva om detta, resonerade man. Dessa slutsatser utvecklades under 1800-talet och ledde fram till en forskning där man landade i att de fem Moseböckerna som helhet består av fyra källor och att Mose nog inte alls skrev dem.

Det fanns flera skäl till denna forskning och ett kan spåras till protestantismens kritik mot katolska kyrkan. När man med ledordet sola scriptura skalat bort all tradition i kyrkan som vuxit fram vid sidan av Bibeln, vändes intresset mot bibeltexterna själva och vad som kan förstås som evangeliets kärna och senare tillägg även här. I den meningen var denna historiska bibelforskning i grund och botten ett svar på frågor som ställts av kyrkor.

Det går nästan inte att överdriva nyttan av historisk bibelforskning för vår förståelse av Bibeln. Frågan vad som menas med så grundläggande begreppet som lag, förbund, profet och vishet är i grund och botten historiska frågor. Samtidigt tar den historiska forskningen alltid ett steg bort från bibeltexterna och frågar vad som finns bakom dem snarare än vad som faktiskt står i dem. I kyrkor och hem sitter man inte och läser källorna till 1 Mosebok utan boken som helhet. Under 1900-talet växte också en insikt fram om i hur står grad människan påverkas av berättelser av olika slag: om sig själva, sina familjer, hela länder och kulturer. Det är tydligt i exempelvis Donald Trumps valkampanj som berättade en annan historia om USAs moderna utveckling än hans motståndare och vann på det. Det räcker inte att få fakta rätt – historiska eller andra – utan att även inordna dessa i ett meningsfullt sammanhang, en berättelse om världen och om oss.

Den insikten gäller också 1 Mosebok och har präglat senare forskning på boken. Det historiska utforskandet hade till stor del fragmentiserat boken. Men hur hänger den ihop? Vad guidar vår läsning? Två saker verkar viktiga ur intrigperspektiv: 1) ett system av släkttavlor som leder läsaren från världens skapelse fram till Jakobs söner. Sakta men säkert beskrivs världen för oss och det kommande Israels plats i den. 2) löftena till fäderna. Skälet till bokens fokus på Israel finns i syndafallet och löftena som ett svar på detta. Genom dem “skall alla folk på jorden välsignas” (12:3). Den berättelsetråden plockas sedan upp av Paulus för att sortera nya fakta som ska inkludera Jesus Kristus på något sätt (Gal. 3:8). Frågan blir då vad vi gör med den tråden inför de fakta som möter oss, om och hur vi använder den för att berätta om oss själva och världen.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


November 9, 2017

Gör robotar människor överflödiga?

På MR-dagarna i Jönköping anordnar THS i samarbete med Bilda seminariet "AI och transhumanism – ska även robotar ha rättigheter?". Vi står inför genomgripande förändringar av samhälle och människosyn. Hur ska teologer och personer inom fältet mänskliga rättigheter handskas med de utmaningar som kommer från transhumanism och robotforskning?
Bild robot-människa

Om tio år räknar teknologer med att hela jorden ska vara täckt av ett hölje med satelliter. Ambitionen är att var och en ska kunna koppla upp sig till nätet, oavsett om vi befinner oss i öknen, på Antarktis eller i djupaste djungeln – om sådana fortfarande finns om tio år. Parallellt med det globala nätets expansion har teknologisk forskning kommit långt för att ta fram exempelvis förarlösa bilar, fler robotar i arbetslivet och ansiktsscanning i kameror.

Det är svårt att föreställa sig vad den nya världen kommer att innebära. Blir den en förlängning av vår nuvarande livsstil? Eller blir den radikalt annorlunda? Egentligen har vi alltid haft svårt att förstå vad ny teknologi betyder när uppfinningarna lanseras. Vi människor är i allmänhet inte benägna att ändra vanor och tankemönster i första taget – eller förstå framtiden bakom kröken. Hur skulle exempelvis Antonio Meucci kunna föreställa sig dagens kommunikationsnät när han uppfann telefonen 1849? Hur skulle bröderna Lumière, som utvecklade den rörliga filmen mot slutet av 1800-talet, ens kunna tänka sig att kameran år 2017 skulle vara sammanbyggd med telefonen och finnas i de flestas ägo?

Trögheten vi människor har med att föreställa oss det som är annorlunda än erfarenheter visar, den trögheten är det som bland annat forskning och akademi har att utmana. Teologi och Mänskliga rättigheter har här olika uppgifter att analysera det nya och samtidigt skydda vissa grundläggande värden.

Inom transhumanism och robotteknologi sker utvecklingen ganska snabbt. Men det är få inom humaniora och samhällsvetenskap som deltar i diskussionerna. Sådana frågor lämnas kanske alltför lättvindigt till teknologer och näringsliv som ser idéer som investeringsprojekt. Men de rymmer djupt existentiella perspektiv som handlar om vad det är att vara människa. Teologer kan vara motspänstiga när det gäller forskning som involverar förändring av naturen, såsom genteknik, transplantationer mellan människa och djur eller kloning. Motståndet har ofta sin grund i en skapelseteologisk syn där naturen kan ses som konserverad genom årtusenden: ”Man ska inte experimentera med Guds skapelse”, kan argumentet vara från teologiskt håll. Men efter en tid så försvarar också många teologer de nya vetenskaperna.

Från ett perspektiv av mänskliga rättigheter så kommer robotforskningen att utmana de ideologiska grundvalarna för rättigheterna. Den yttersta frågan gäller varför vi ska försvara ett system av mänskliga rättigheter överhuvudtaget. När robotar och människor kommer att interagera alltmer, varför ska då inte även robotar omfattas av rättigheter och skyldigheter? Eller ska människan fortsatt stå överst i en hierarki av levande varelser? Från teologiskt håll finns det skäl för ett sådant senare synsätt (även om det kan kritiseras), men utifrån rättigheter?

I dystopiska filmer som Blade Runner (1982 och 2017) produceras cyborger som människors slavar, trots att deras förmågor och kapaciteter vida överskrider människors. I tv-serien Westworld (2016-) produceras androider som är så lika människor till både utseende och egenskaper att det inte går att se skillnaden. De får tjänstgöra i en förprogrammerad värld där rika människor kan turista för att vara med om olika äventyr, tillfredsställa sina innersta drömmar och begär.

Frågor som konst och kultur hjälper oss att ställa går ofta till kärnan av filosofiska och existentiella dilemman, såsom: Om vi i framtiden kan tillverka ett robotbarn som både ser ut som och uppträder som ett riktigt barn, är det i så fall önskvärt? Om det kan ersätta surrogatmödraindustrin? Om det kan tillfredsställa pedofiler? Om det kan trösta föräldrar som förlorat sitt barn i cancer? Spelar det någon roll hur människor använder sina maskiner så länge de inte skadar andra människor?

Möjligheterna med ny teknologi kan vara fantastiska, men sätter oss på prov för att försöka förstå den värld vi är på väg att skapa. En robot kan ha potential att bli en bättre moralisk varelse än människor i allmänhet. Gör det människor överflödiga? Robotar kan också tas fram i syfte att utnyttjas eller utnyttja andra. Även om teknologin är avancerad, och vi idag inte kan förstå hur världen kommer att se ut ens om tio år, så cirkulerar vi ändå kring de stora filosofiska frågorna: Vad är en människa? Vad är meningen med livet? Vad är godhet och rättvisa? Vem kan vi tro på? 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


November 3, 2017

Utbildningshistoria och framtidsutmaning

Missionsskolan Lidingö

I oktober 1917 skrevs min far Walfrid 10 år gammal in i Kulla folkskola, Eksjö kommun. När han fem år senare fullbordade sin skolkarriär, fanns det trots mycket fina avgångsbetyg inte på kartan att han skulle läsa vidare. Ett arbetsintyg visar att han istället fick ta tjänst som bonddräng. Intyget vidimerar att ”sina fristunder använder han till studier”. Men förutom en korrespondenskurs i aritmetik, så blev det inte några mer skolstudier för pappa.

I den familj jag växte upp i fanns ingen erfarenhet av universitetsstudier. När jag 1977 ringde till Historiska institutionen vid Stockholms universitet och frågade om jag kunde börja läsa där, hade jag ingen aning om hur akademiska studier gick till i praktiken. På ett bananskal kom jag in trots att jag inte hade skickat in någon ansökan. Sen följde 19 år med kombinerande av förvärvsarbete och studier, först i historia och därefter i teologi.

Både jag själv och THS kan sägas vara en del av den utbildningsexplosion Sverige har gått igenom. I början av 1900-talet var det omkring tusen elever per år som tog studentexamen, vilket motsvarade en procent av åldersgruppen. Ännu långt in på 1940-talet var det inte mer än fem procent som tog studentexamen. Idag läser nästan alla vidare på gymnasiet. Närmare hälften går vidare till högskolestudier. Och nu finns det fler doktorander än det fanns gymnasister i mitten av 1900-talet.

1800-talets folkrörelser satsade på utbildning. Under loppet av några år under 1860- och 70-talen hade ett flertal pastorsseminarier startat runt om i landet. Med tiden kom också ett stort antal folkhögskolor att grundas av dessa rörelser. I den så kallade nyevangeliska väckelsen som bland annat ledde till bildandet av Svenska Missionsförbundet 1878, startades den första predikantskolan redan 1866. Det stod alltså högre upp på agendan med utbildning än samfundsbildning. Det var helt följdriktigt att ”samfundets hjärta” inte blev benämningen på samfundsexpeditionen, utan på missionsskolan.  I dessa rörelser fanns den insikt som senare Nelson Mandela formulerade med orden: “Utbildning är det mäktigaste vapnet med vilket du kan förändra världen”.

Redan under de första decennierna på 1900-talet fanns tankar på en teologisk högskola, men det skulle dröja till 1993 innan THS såg dagens ljus http://www.ths.se/om-hogskolan/historia. Då med Missionsförbundet och Baptistsamfundet som grundare. 2008 gick även Metodistkyrkan in som delägare. 

På det hela taget har det från högskolans ägare funnits en stor förståelse för akademins spelregler. Detta har möjliggjort den häpnadsväckande utveckling THS har gått igenom. Det har denna höst lett till att regeringen i höstpropositionen föreslår en 50-procentig ökning av THS utbildningsplatser 2018-2020, samt för första gången även statliga forskningsmedel. Och nu har regeringen beslutat att högskolan får tillstånd att utfärda masterexamen i mänskliga rättigheter http://ths.se/om-högskolan/ny-masterexamen-till-ths.

En avgörande faktor för att bygga utbildning med kvalitet, är de resurser för forskning som högskolan förfogar över. Vi är mycket tacksamma för de donationer som högskolan fått under senare år. Men för att fullfölja de satsningar THS nu gör på forskarutbildning, behövs nya investeringar. När jag i början av året blev kontaktad av Lilian och Karl-Olof Nilsson, som ville inrätta en forskningsstiftelse för att främja forskning och fortbildning http://ths.se/om-hogskolan/ny-forskningsstiftelse, så tänker jag att makarna Nilsson är en inspiration till att flera satsar resurser på det mäktigaste vapnet vi har för förändring och utveckling.

De statliga anslagen kommer aldrig att fylla de behov som finns vad gäller att finansiera doktorander och forskningsprojekt.  Själv hade jag aldrig kunnat slutföra min utbildning utan de stipendier som fanns vid Uppsala universitet. Nu befinner sig THS mitt i uppbyggnaden av en egen forskarutbildning. Det öppnar nya möjligheter, men ställer oss också inför nya utmaningar. Här finns möjlighet för alla som vill vara med och bidra http://ths.se/forskning/stöd-ths.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Oktober 21, 2017

Den sekulära tankens kraft

Finns det några sekulära rum i vårt samhälle? Jag menar sammanhang som är helt fria från religiös närvaro, från andlig drivkraft, från andligt hopp och andlig oro? Nej, jag tror inte det.

Jag är född i mitten av 1970-talet i Sverige och har således vuxit upp i en parentes. Det är en parentes som börjar efter att psalmsången och kristendomsundervisningen i skolan avskaffats, och som slutar innan de religiösa friskolorna på allvar etablerats som alternativ till den statliga skolan. Jag är skolad av pedagogisk litteratur där politik och samhällsvetenskap är tydligt åtskilda från religionsvetenskap, och där filosofihistorien sägs vara något radikalt annorlunda än teologihistorien. Detta trots att ingen av de filosofer som fyller filosofiböckernas sidor avstår från att diskutera begreppet gud.

Att politiken skulle erbjuda ett sekulärt frirum är det svårt att se idag. Samtidens politik, i öst och väst, går inte att förstå utan kännedom om religiösa drivkrafter. Det gäller allt från konflikterna i Syrien, till kampen om Jerusalem och maktkamperna i USA. Svensk politik är annorlunda, men frågan är om vi inte missar aspekter av den svenska politikens konfliktområden när vi vanemässigt bortser från möjligheten av att även våra politiker drivs av andliga övertygelser. 

Att arbeta som lärare på THS är att själv gå i skola. Dagligen lär jag mig mer om vår samtid och om människors djupast liggande drivkrafter och övertygelser. Våra studenter representerar såväl kristenhetens som det mer sekulära samhällets mångfald. Det som förenar våra studenter inom mänskliga rättigheter och teologi är den starka drivkraften. Drivkraften att bidra till en bättre värld. Drivkraft i form av en kallelse, en längtan, en förtvivlan över världens orättvisor eller i form av en tvingande känsla av hopp, av att det är möjligt. Såväl mänskliga rättigheter som teologiämnet erbjuder, båda på sitt sätt, rika begreppsapparater för att diskutera, analysera och fördjupa kunskapen om våra drivkrafter. Vi är inte rädda för att sätta drivkrafterna under lupp. I min teologiundervisning är jag därför inte rädd för att tala om Gud—Gud med stort G—på lektionstid. Jag tror, tvärt om, att det är viktigt att vi gör det, för jag tror inte att vår värld erbjuder rum som är fria från religiositet.

Men på precis samma gång vill jag hävda att den akademiska miljö som gör alla våra fördjupande samtal möjliga, är just den akademiska tankefigur som vi har kommit att kalla sekulär, eller till och med neutral, objektiv. Vi är idag medvetna om att denna tankefigur ofta inte är annat än just en sådan—en tankefigur—och en strävan. Men det faktum att den har tagit plats mitt ibland våra världsbilder gör det möjligt för oss att mötas. Inte så att vi på något enkelt sätt kan befinna oss helt och fullt inom det sekulära, det religiöst neutrala, det vetenskapligt objektiva. Att tro något sådant idag vore naivt, för att inte säga intellektuellt ohederligt. Men ett av de akademiska studiernas viktigaste bidrag handlar likväl om att introducera just denna tankefigur. Inte som den enda, utan som en av flera. För när den väl fått rum inom en människa gör den det möjligt för henne att möta dem som tänker annorlunda. Den gör det möjligt för henne att förstå dem som drivs av andra övertygelser och trosuppfattningar. Föreställningen om att vi i samtal, analys och fördjupning, kan mötas vid sidan av våra andliga övertygelser, gör samtalen, analyserna och fördjupningen möjliga.

Vissa dagar önskar jag att jag kunde bjuda in hela världen till klassrummet. Jag önskar att fler skulle få uppleva det jag, som lärare i teologi, får uppleva där: Hur studenter möter varandra så att deras övertygelser bryts mot dem som tänker radikalt annorlunda om tillvarons yttersta, och hur kunskapen just därför når nya höjder och nya djup. I klassrummet bryts reformerta kristnas övertygelser mot de lutherska kristnas, den ortodoxa liturgins mysterier möter andedopet, som i sin tur möter ateismens skepsis. Hur kommer det sig, har jag ofta undrat, att samtalen ändå alltid är så goda? Att vi når så långt i våra diskussioner? Att vi vågar öppna oss för varandra, för de andra, och för den teologiska kunskapen? En viktig förklaring, menar jag, är just den sekulära akademiska tankefiguren. På samma gång som vi får vara på högskolan med våra djupast liggande övertygelser, så har vi också erövrat en plats för tanke, samtal och analys, där våra övertygelser inte hotar varandra. En plats där vi kan säga ”Jaha, vad intressant, tänker du så? Vilka konsekvenser får det för hur du ser på världen? För hur vi borde vara mot varandra? Och hur tänker du då kring varför vi över huvud taget finns till?”

Och så är samtalen igång.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Oktober 13, 2017

Är THS verkligen en bra pastorsutbildning?

Förutom att jag är lärare på THS har jag också en deltid inom Equmeniakyrkan som rekryterare av nya medarbetare. Det gör att jag ofta möts av frågan om THS är en bra skola för de som vill bli pastorer. Inte så sällan finns det en kritisk biton av att det var bättre förr, på de gamla frikyrkoseminariernas tid.
Pastorer Equmeniakyrkan

Själv har jag läst tre år på Svenska Missionskyrkans teologiska seminarium på Lidingö, ungefär sex år på Teologiska fakulteten vid Lunds Universitet och sedan varit lärare på THS sedan starten 1993. Jag har därför en del att jämföra med. Och min uppfattning är att THS är den bästa pastorsutbildningen av dessa tre.

Vad är det då som gör THS till en bra pastorsutbildning? Att där pågår akademiska kurser i teologi är en självklarhet. Det begränsade utrymmet tillåter mig inte att beskriva dem närmare. Det får ske i andra blogginlägg på denne sida.

Men Equmeniakyrkan bekostar en hel rad andra moment som ingår i pastorsutbildningen, och som inte lagts efter de akademiska kurserna, som i Svenska kyrkans utbildning, utan lagts parallellt med kurserna, i tron att akademi och pastorsmoment befruktar varandra. Här är några exempel:

  • Undervisning i kommunikation och röst- och talteknik, både individuellt och i grupp.
  • Sammanlagt åtta veckors verksamhetsförlagd utbildning (VFU) i församlingar.
  • Predikoövningar i kapellet som spelas in och kommenteras i ett gudstjänstseminarium.
  • Gudstjänst varje vecka mitt i schemat med föreläsningar och med en lärare eller någon gäst som predikant.
  • Andligt forum tre gånger per termin med ett föredrag och uppföljande samtal i grupper med en lärare som samtalsledare.
  • Femton terapeutsamtal sista läsåret för att lära känna sig själv och bearbeta den kommande yrkesrollen.
  • Fem heldagar sista läsåret i form av Equmeniakyrkodagar då man bland annat får veta mer om de resurser som finns på Equmeniakyrkans och Equmenias nationella kansli.
  • Fyra kvällsamlingar per termin med olika gäster, samtal, gemenskap och andakt.
  • En långhelg varje höst med resa till en lägergård i en av kyrkans regioner, med gemenskap, andakter, nattvard, besök av gäster, samt medverkan i olika gudstjänster.
  • Möjlighet till sommarpastorstjänst i någon församling.
  • En retreat varje läsår, vartannat år på en retreatgård och vartannat år på en lägergård.
  • Regelbundna gudstjänster och luncher tillsammans med de regionala kyrkoledarna.
  • Möjlighet till enskilda samtal med Equmeniakyrkans egna kaplan och två kontaktpersoner på THS.
  • Ett frivilligt mentorsprogram med församlingsanställda pastorer som mentorer.
  • Ett aktivt stöd från de regionala kyrkoledarna i sökandet efter en första tjänst.
  • Kallelsedagar varje vår med seminarier, bibelstudier, samtal och andakter.

Inget av detta finansieras av staten utan av kyrkan (och i något fall av pastorskandidaternas bokloppis och tidningen Årsringar). Här finns alltså ingen bundenhet till krav från myndigheterna, utan kyrkan är fri att själv forma momenten. Och de formas med detta enda syfte att skapa så bra pastorer som möjligt.

Det finns ett intresse och en omsorg från Equmeniakyrkans sida om varje pastorskandidat från antagningen till ordinationen. Det kyrkan vill se är en kunskapsmässig, personlig och andlig mognadsprocess som leder fram till att pastorskandidaten efter några år kan ta ansvar som pastor i en lokal församling.

När någon blir antagen som pastorskandidat är det alltid resultatet av ett enhälligt beslut i antagningsnämnden. Den antagna pastorskandidaten kan vila i att den kallelse som man upplevt från Gud bekräftats av andra personer som utsetts till att pröva om kallelsen gäller just pastor, och pastor just i Equmeniakyrkan.

Pastorskandidaten har alltså en enig antagningsnämnd i ryggen, och därmed hela kyrkan i ryggen. Kyrkan har i och med det lovat att ge alla tänkbara resurser för att pastorskandidaten ska få redskap att bli den bästa tänkbara pastorn.

Är då allt på THS bra? Nej, inte i bemärkelsen att det inte kan bli bättre. Det är viktigt att lyssna in kritiska röster och pröva om något kan förbättras. Detta sker ständigt i till exempel utbildningsrådet där personer från THS, Equmeniakyrkan, Equmenia och pastorskandidaterna samråder.

Det är inte heller så att alla vi lärare är överens i alla teologiska och andra frågor. Det händer att jag känner mig ganska ensam och udda. Men jag vill hellre vara annorlunda i ett sammanhang där jag kan påverka och påverkas, än att finnas i en homogen miljö där vi alla bara klappar varandra på axeln.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.