blogg

Maj 18, 2018

Nödvändigheten av sanning

Den politiska lögnen är en form av korruption som äter sig in i samhällskroppen, menar Susanne Wigorts Yngvesson. Det är av sådana skäl som filosofer som Aristoteles och Immanuel Kant är angelägna om sanning. Den är förutsättningen för att samtal ens ska kunna äga rum.
Bloggbild Susanne Wigorts Yngvesson maj 2018

Att förstå sin egen samtid är nästintill omöjligt. Åtminstone om vi har ambitionen att förstå den utifrån sanningsanspråk. Det är lätt att ta till det svåra ordet ”sanning” för att få rätt till tolkningsföreträdet. Kanske är det särskilt frestande i tider av starka motsättningar. Att förfoga över sanning som ett politiskt eller religiöst styrmedel är en enorm makt. Samtidigt som vi längtar efter sanning – om fakta, ideologi eller tro – så påminns vi också om fejkade nyheter, ryktesspridningar, propaganda och rena lögner.

”Sanningen ska göra er fria”, menade Jesus enligt Johannesevangeliet. Det som texten syftar på är sanning i bemärkelsen det som inte är dolt (på grekiska aletheia). En av poängerna med sanning är alltså att den som lever i lögnen inte är fri. Detta är en allmängiltig och existentiell erfarenhet. Lögner bryter ner tillit mellan människor och i de fall lögner har tagit ett grepp om politiken och myndigheter så har förtroendekapitalet börjat urholkas. Den politiska lögnen är en form av korruption som äter sig in i samhällskroppen. Det är av sådana skäl som även filosofer som Aristoteles och Immanuel Kant är angelägna om sanning. Den är förutsättningen för att samtal ens ska kunna äga rum.

De politiska sanningsanspråken som ekar i varje mediekanal är närmare propaganda än sanning i öppen mening. Jag tror det har att göra med att varje politiker är angelägen om att vinna debatten snarare än att söka sanning. Driften att vinna gör att politikern sorterar fakta och utmålar sin motståndare i hens sämsta dager. Två svenska bottennapp är SD:s valfilmer 2014 och LO:s valfilm detta år. Denna sorts skamgrepp blir effektiv, inte därför att folk tror att budskapen är sanna, utan därför att de är så vulgära att de får medieutrymme och på så vis slår igenom. I sociala medier får de ytterligare spridning genom att de skapar debatt och sätter agendan för det som folk talar om.

Det allvarliga med att lögner får fäste i debatten är att ingen då längre är fri. Lögner äter upp förtroenden och tillit som är nödvändiga för varje relation. Det vet alla som har erfarenhet av vänner som ljuger. Lögner på samhällsnivå skapar grund för det totalitära i ett otäckt system av allas kamp mot alla. I slutänden kommer det att handla om vem som får kontroll över folks tankar och över dagordningen. Det finns otaliga historiska exempel på detta. I skönlitterär form rekommenderar jag Hans Falladas roman Ensam i Berlin (1948), om erfarenheter i angiverisamhället under Andra Världskrigets Tyskland. Är man lagd åt science fiction finns Dave Eggers roman The Circle och George Orwells 1984. I Karin Boyes roman Kallocain beskrivs hur en totalitär stat, som bryter mot i stort sett alla mänskliga rättigheter, utvecklar ett sanningsserum som ska få folk att tala. Makthavarna tror att de genom att kontrollera människors tankar ska kunna ta den fullständiga kontrollen. Men sanningen visar sig ha motsatt funktion. Sanning gör i slutänden människorna fria.

Sanning äger en oerhörd kraft men kan också såra och göra oss sårbara. Därför behöver vi hantera den varsamt. Vi måste inte berätta allt som är sant i parti och minut, vilket inte är detsamma som att ljuga eller medvetet vilseföra. Ibland kan vi behöva säga obehagliga saker till varandra, till exempel till den som inte sköter sitt arbete eller trakasserar andra. Då behöver sanningar uttalas så att förtroenden kan återvinnas eller missförstånd redas ut. Det handlar då inte om att ”hänga ut” någon, att utse en syndabock eller att skambelägga utan om att gemensamt eftersträva sanning så att försoning kan bli möjlig. Detta behöver vi ständigt bearbeta oavsett om vi arbetar i kyrkor eller med mänskliga rättigheter. Och jag tycker att vi kan kräva av våra politiker att de inte sätter ribban lägre än där vi själva skulle sätta den.

Susanne Wigorts Yngvesson

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Maj 4, 2018

Dags att summera

Bloggbild

Det är i år 40 år sedan jag ordinerades till pastor i dåvarande Svenska Missionsförbundet, numera Equmeniakyrkan. Det var samfundets 100-årsjubileum och därmed en extra välbesökt och festlig Generalkonferens. För första gången samlades församlingarnas valda ombud i Älvsjömässan där både förhandlingsrum och gudstjänstrum var iordningsställda. Ovanför estraden hängde väldiga bokstäver som formade orden ”En framtid och ett hopp”.

Det var en del av bibelordet i Jeremia 29:11 som i den tidens bibelöversättning löd: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp.”

Under dessa ord stod de 30-talet unga människor som skulle ordineras till pastorer. Vi kände oss nog inte riktigt som Missionsförbundets framtid och hopp, men det blev snygga foton för familjealbumet. Jag var 24 år och skulle flytta till fyra små landsortsförsamlingar i Skåne för att bli deras föreståndare, själavårdare och predikant. Kort sagt deras andlige ledare. Gud hjälpe!

Jag var själv född och uppväxt i en småstad, men kontrasten blev kollosal till den lilla skånska byn med sina bönder, lastbilschaufförer och pensionärer. Vid hembesök i bygden fick jag se en del bostäder som i sin fattigdom kändes som 1800-tal. Var det bara åratals med ingrodd smuts, eller var det verkligen jordgolv tänkte jag på ett ställe.

Men jag lärde mig att älska människorna och bygden och stannade med glädje i sex år trots sju årsmöten och fem syföreningar. Parallellt med pastorsarbetet läste jag teologi i Lund och för att få mer tid till det flyttade vi till Lomma och en halvtidstjänst i missionsförsamlingen där. Men redan innan jag hade tillträtt tjänsten började församlingen tala om att bygga kyrka, och så gick det fyra år med intensivt heltidsarbete för en halvtidslön. Och Strandkyrkan byggdes och invigdes och församlingen växte.

Det blev däremot inget läst, och efter fyra år sa jag upp mig utan att veta vad jag skulle syssla med. Men efter bara någon vecka ringde studierektorn på Teologiska Seminariet på Lidingö och undrade om jag ville bli timlärare. Det ville jag gärna, trots att det bara var tio år sedan jag själv avslutade mina studier där, och trots att lektionsförberedelserna krävde arbete långt in på småtimmarna kväll efter kväll.

Anade jag då att det var detta jag skulle ägna resten av mitt yrkesverksamma liv åt? Knappast! Men så blev det i alla fall. Nu, precis 30 år senare, gör jag mina allra sista dagar innan jag går i pension.

Så det är väl dags att summera och utvärdera. Valde jag rätt i livet? Blev det som jag hade hoppats och trott?

Vid ordinationen till pastor fanns nog inte en tanke på annat än att fortsätta som församlingspastor fram till pensionen. Det var min framtid och mitt hopp. Jag är också väldigt glad för de tio år jag fick arbeta i församling, i två väldigt olika församlingsmiljöer dessutom. Så mycket jag fick lära mig av dessa vänliga människor som hade tålamod med min ungdomliga iver och omogenhet.

Kanske svek jag min pastorskallelse när jag började doktorandstudierna? Eller kanske svek jag min akademiska kallelse när jag blev kontaktlärare för pastorskandidaterna i Missionskyrkan och sedan i Equmeniakyrkan? Eller fanns min kallelse istället i just denna kombination av församling och akademi? Där jag varken var någon särskilt bra pastor eller någon lysande akademiker, men där just kombinationen var precis vad som behövdes.

Självklart ska jag inte svara på den frågan själv. Det får andra göra. Men jag är tacksam för det som blev mitt liv och min tjänst. Jag har varit lycklig och har allt emellanåt känt att jag behövts.

Författaren till Första Timoteusbrevet skriver: ”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst […].” Ja, så ungefär har jag upplevt det. Förr sa man ofta ute i missionshusen: ”Det är nåd att få vara med.” Jag instämmer och är djupt tacksam för den nåd som blev given just mig.

Fotot: En grupp elever framför Teologiska Seminariet på Lidingö hösten 1977. Rune står som nummer 4 från höger, alldeles intill läraren Sven Hemrin.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 27, 2018

Mänskliga rättigheter som social ingenjörskonst

Målning "The course of Empire" av Thomas Cole

Universella mänskliga rättigheter är en av en lång rad storslagna sociala ingenjörskonster som sjösatts under 1900-talet för att förbättra mänskliga förhållanden. Men som samma århundrade lärt oss har många av dessa storslagna idéer så småningom kollapsat. Under 1900-talet lanserades storvulna idéer som kollektivjordbruk i Sovjet, det stora språnget i Kina, tvångsbyar i Etiopien, Pol Pots jordbrukssamhälle i Kambodja, en ny huvudstad i Brasilien, Le Corbusiers arkitekturprojekt, och inte minst, en lössläppt handel kallad globalisering. Idéerna bakom dessa och många andra sociala projekt var brokiga. De mänskliga kostnaderna skyhöga. Men trots olikheter misslyckades alla dessa projekt. Frågan vi kan ställa oss är  -har vi åtminstone lärt oss något av dessa misslyckanden?

Antropologen James C. Scott har i boken Seeing Like a State (1999) kallat dessa sociala experiment för högmodernism. Högmodernismen trädde fram under första världskriget och den tyska ekonomiska mobiliseringen. Den fick sedan sin pervertade version under nazismen. Sedan dess har den influerat en rad framträdande figurer somRobert McNamara, Jean Monnet, Shahen av Iran, Lenin och Julius Nyerere. Högmodernism har uppenbarligen inte bara att göra med totalitära regimer. Även USAs industriella jordbruk för massproduktion- och konsumtion kvalificerar, menar Scott. I listan ser vi också Jean Monnet, som brukar betraktas som EU-tankens fader. Eller varför inte påminna oss om folkhem, tvångssteriliseringar och miljonprogram? Högmodernismen som idé är ideologiskt gränsöverskridande.  

Högmodernism handlar om att designa samhället efter vetenskapliga lagar. Typiskt sett har det handlat om att utforma storskalig jordbruks- och industriproduktion för att fylla mänskliga behov. Samhället ska styras av rationalitet och inte av människors egna idéer om hur det borde organiseras eller verka. Allt lokalt ses som något farligt som bör avlägsnas.  Scott menar att de största sociala experimenten i vår tid -urbaniseringen och omstruktureringen av jordbruket- är exempel på hur stater försöker införa en rationell ordning i samhället. Har det därmed blivit bättre för mänskligheten och samhällen?

Åtminstone sedan Upplysningen har regeringar försökt göra samhället tydligt, begripligt och därmed kontrollerbart för den politiska makten. Den högmoderna staten har behövt standardiserade tekniker för beskattning och övervakning av medborgare och resurser. Det medeltida samhället var i det hänseendet hopplöst anarkistiskt. Med högmodernismen kom rationell skogsplantering, raka boulevarder, att medborgare skulle ha efternamn och inte minst, de skulle inlemmas i ett socialt kontrakt med staten. Rättigheterna var specificerade, skyldigheterna implicita.

Högmodernismen fick genom staten makt att omstöpa samhället så att det i princip fungerar som företag. Vid sidan av ekonomin har vi sett en formidabel utveckling vad gäller mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är ju vid sidan av globaliseringen trots allt vår tids mest omhuldade högmodernistiska projekt. Men samtidigt som vi ser att stora delar av mänskligheten fått det materiellt bättre så dröjer sig en oroväckande stor fattigdom och ojämlikhet kvar i världen. Varför är det så? Är det som mänskliga rättighetsobservatörer ibland säger, att genomföra en sådan revolution som det faktiskt handlar om, tar tid. Lång tid.  

Men det finns kanske andra förklaringar till varför mänskliga rättigheter som högmodernistiskt projekt verkar vara på väg mot en backlash?  Scott menar att  de mest tragiska exemplen på misslyckade statliga projekt på det sociala området har sitt ursprung i kombinationer av faktorer som den explosionsartade byråkratiska organiseringen av samhällen på 1900-talet, regimer som är beredda att använda sin makt till varje pris, och ett svagt civilt samhälle som inte kan motstå statens sociala ingenjörskonster. När dessa saker är ingredienser i samma minestrone har resultaten också blivit därefter.

Men är det inte att dra det för långt att jämföra de grandiost tragiska misslyckandena med de problem som mänskliga rättighetsdiskursen står inför idag? Kanske, men betänk då följande. 1900-talets stora misslyckanden har framförallt inträffat, menar Scott, därför att vi inte förstått vad kunskap egentligen är. Högmodernisterna, trodde och tror, att de vet bättre än du hur samhället fungerar, och särskilt bättre än de som bor i andra delar av världen. Det lokala förnuftet ersätts av vetenskap. Men, som ändå kan konstateras är samhället alltför komplicerat och abstrakt för att inlemmas i vetenskapliga begrepp eller modeller. Det saknas ofta praktisk kunskap och därmed förståelse av samhället. Den praktiska kunskap som de gamla grekerna kallade Metis. Kunskapen som hjälpte Odysseus på hans färder. Det är denna kunskap som moderna regeringar övergett när jordbruket omstruktureras, när urbaniseringen fortsätter, eller när urgamla vattenförsörjningssystem i Indien överges. När jag var i Indien på fältarbete 2013 besökte vi storstilad ingenjörskonst i form av nytt vattenreningsverk på Ganges. Vad ingen av de välutbildade ingenjörerna tänkte på var att elförsörjningen i regionen Bihar är ytterst bristfällig. Bönderna som klarade sig hade behållit vatteninfrastrukturen som de utverkat under hundratalsår. Den som emellanåt befinner sig på Somalias eller Tanzanias landsbygd kan få se gamla uttjänta traktorer. Monument över ett misslyckat högmodernistiskt projekt som kallas bistånd. Lärdomen av dessa katastrofer är att det handlat om negligerandet av Metis. Utan lokal praktisk kunskap om samhället kunde dessa projekt fortgå.  Fickor av kvardröjande Metis gjorde att det inte blev än värre, menar Scott.

Som ni förstår är detta uttryck för rädslan att universalismen som social ingenjörskonst, denna grandiosa tanke, underminerar jämlikhetssträvanden och fattigdomsbekämpning eftersom lokal kunskap ifrågasätts och underskattas. Som många andra högmodernistiska experiment har också mänskliga rättigheter en anstrykning av ignorans av hur samhällen faktiskt fungerar. Dagens tro på mänskliga rättigheter som lösning på alla sociala, ekonomiska och politiska problem ger eko från tidigare misslyckade högmodernistiska försök med höga mänskliga kostnader. Men varken Scott eller jag vet vad det är i vår värld som driver dessa storslagna idéer trots alla historiska lärdomar.   

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 20, 2018

Akademien och Visheten

Går det att förena livsvisdom med organisatorisk vishet? Jo, det gör det nog.
Bild på svenska fjäll med renar

Nog kan andliga ledare skapa ordning, och då menar jag inte bara inre ordning utan även yttre strukturer som formar goda sammanhang. Men det är förstås inte självklart.

När jag på måfå bläddrar i två diktsamlingar författade av ledamöter i Svenska Akademien är livsvisdomen slående. Den träffar mig i bröstet, landar i magen och förvandlar den effektiva arbetsdagen till en meditativ kontemplation. Några vältänkta rader är allt som behövs, sedan är dagen förvandlad.  

Snart önskar jag att en strukturerande, organisatorisk visdom ska komma Akademien till hjälp så att livsvisdomen inte går förlorad. Jag önskar att livsvisdomen ska kunna kanaliseras och förmedlas ut i det svenska kulturlivet.

Hör bara på Svenbros förmåga att förena antik grekisk diktning med samisk jojk, och hur han därmed låter vishetens stjärnor speglas i ögonblicket på fjället. Ett nu, ett här, precis som mitt—fast helt annorlunda. När den partikulära verkligheten får finnas kan hela stjärnhimlen lysa upp våra drömmar.

Rök steg från udden, från vår eldstad av enkla stenar,
och en dag uppenbarade sig verkligen Sapfo –
i min halvslummer, det var sommar:

hon var liten och mörk i skinnet, iförd sin samedräkt,
så blå att den tycktes mig overklig;

krage och bröst hade stickats i regnbågens färger,

och jag förstod: detta var poikilóthronos Sapfo,
den ”konstrikt skrudade”, som här i nomadskolan
flätade dikter av grenar och rotfibrer,

hållfasta strofer av vide och björk, av silvertråd,
med tennbroderier och renhorn, med måne och stjärnor –
sådana man kan se dem i den tidiga höstnatten
när Vintergatan äntligen framträder.

Leende förklarade hon att natten var bokstaven A
och bjöd mig att använda A:et i alla jojkar.

Det var vår pakt. Och månen lyste bland tindrande stjärnor,
den lyste över dalen, över skogklädda höjder.
På andra sidan vattnet sov korna i sina bås.

Vad våra röster hördes dämpat och avlägset!

Och när månen gått ned gled en nattskärra utför sluttningen,
tätt över trädens toppar, bland stjärnorna
där dess silhuett blev synlig ett ögonblick, –

och sträckte man upp sin hand kunde man nå ända dit,
så nära tycktes oss natthimlens stjärnor

illuminerande våra innersta drömmar.

Eller lyssna till Kristina Lugns utrop. Utrop efter utrop som tillsammans blir till ett ifrågasättande manifest. Ett ifrågasättande av de masker vi alla skapar, av vår kamp att hålla ihop, även när vi faller isär—vår yttre kamp mot det som rasar därinne.

Gråt inte mer!
Jämra dej inte!
Bit ihop tänderna!
Plocka ögonbrynen!
Förläng ögonfransarna!
Förkorta känselspröten!
Lägg upp håret!
Rengör näsborrarna!
Raka bort mustascherna!
Svälj något lugnande!
Sitt inte där så svagsint
Ensam och inkrökt, gråt

Inte mer!

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


April 13, 2018

Därför ska du läsa mänskliga rättigheter!

Studenter i programmet mänskliga rättigheter, THS

Under slutet av 90-talet och början av 00-talet menade många forskare i mitt fält att mänskliga rättigheter gav uttryck för något ”gränsöverskridande och gruppsammansvetsande i dagens globala och mångkulturella värld”. Mänskliga rättigheter beskrevs som värderingar som det stora flertalet av världens länder accepterat som bindande genom de internationella överenskommelser som slutits på området, värderingar som sades utgjorde tröskelvärden för civilisatorisk utveckling som alla anständiga samhällen måste sträva efter att uppfylla.

Idag är det politiska och ideologiska läget annorlunda. Flera ledande forskare hävdar nu att vi befinner oss i en tid då idéer om mänskliga rättigheter står lägre i kurs än på mycket länge.

Den här dystra bilden delas också av en del ledande människorättsorganisationer och FN-organ. I december förra året lät FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Zeid Ra’ad al Hussein, meddela att han tänker lämna sin post. Som skäl angav han det allt mer spända och oförutsägbara internationella läget, inte minst efter valet av Donald J. Trump i november 2016: “After reflection, I have decided not to seek a second four-year term. To do so, in the current geopolitical context, might involve bending a knee in supplication; muting a statement of advocacy; lessening the independence and integrity of my voice—which is your voice.”

Just nu pågår ett livligt samtal bland människorättsforskare om hur vi ska hantera det här läget, ett samtal som kokat ner till frågan om huruvida mänskliga rättigheter som idé och som rättslig och politisk praktik har någon som helst framtid.

De mest cyniska rösterna här menar att mänskliga rättigheter – eller åtminstone det internationella systemet med konventioner, övervakningskommittéer och domstolar – har nått vägs ände. I sin omdiskuterade bok The Twilight of Human Rights Law framhåller Eric Posner hur det rådande internationella systemet är behäftat med flera allvarliga brister. Normerna är otydliga och de flesta av övervakningsorganen arbetar med bristfälliga kunskaper om de länder de är satta att granska. Posner lyfter också fram forskning som indikerar att systemet inte haft någon positiv effekt på den faktiska efterlevnaden av mänskliga rättigheter, åtminstone inte sedan början av 90-talet. Även om han inte uttryckligen säger det, tycks han mena att vi vår uppgift nu bör vara påskynda undergången. Vi bör helt enkelt låta det internationella systemet kollapsa, och samtidigt överge arbetet för mänskliga rättigheter till förmån för andra internationella projekt (Posners förslag är internationell biståndspolitik).

Men det är långt ifrån alla som delar Posners glåmiga verklighetsbeskrivning. I hennes senaste bok, Evidence for Hope, förlitar sig den amerikanske statsvetaren Kathryn Sikkink på en rad olika kvantitativa analyser för att visa att internationella konventioner om mänskliga rättigheter fortfarande kan ha praktisk betydelse. Inte minst påpekar hon att till synes negativa trender exempelvis vad gäller förekomsten av tortyr och sexuellt våld till stor del har att göra med en större medvetenhet om mänskliga rättigheter, vilket helt enkelt leder till att fler fall rapporteras. Hon förutspår att arbetet för mänskliga rättigheter även fortsättningsvis kommer att präglas av politisk kamp och vara full av bakslag. Men hon ställer sig oförstående till argumentet om att ett kargare politiskt klimat och det internationella systemets ständiga tillkortakommanden skulle göra normerna mindre relevanta.

En tredje grupp forskare håller med Sikkink om att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter fortfarande har praktisk relevans, men menar samtidigt att mänskliga rättigheter som ideologiskt projekt inte förmår att hantera vår tids verkligt stora utmaningar. Samuel Moyn skriver i sin nyutkomna bok, Not Enough, att de senaste decenniernas arbete för mänskliga rättigheter troligtvis gjort vår värld mer human, men påpekar samtidigt att detta har skett parallellt med en skenande ekonomisk ojämlikhet och en accelererad global uppvärmning. Till skillnad från Posner vill inte Moyn att vi ska sluta arbeta för mänskliga rättigheter. Men han vill få oss att inse att det arbetet har vissa inneboende begränsningar. Enligt Moyn kan mänskliga rättigheter enbart utgöra en mycket liten del av den typ av emancipatoriskt politiskt projekt som vår tids utmaningar kräver.

Som jag ser det lider hela den här debatten av en ganska påtaglig förvirring. Anledningen till att människorättsforskare så sällan håller med varandra är att de talar om helt olika saker.

Posner intresserar sig främst för det internationella systemets utformning och direkta påverkan på stater. Sikkink är istället upptagen med hur olika aktörer använder sig av internationella normer för att göra konkreta anspråk i rättsliga instanser eller trycka på för politisk förändring. Moyn är istället upptagen med frågan om hur mänskliga rättigheter historiskt sett samspelat med eller ersatt andra ideologiska projekt, så som nyliberalism och demokratisk socialism.

De olika lägesbeskrivningarna och framtidsprognoserna bygger alltså på helt olika förståelser av vad mänskliga rättigheter är för någonting.

Personligen är jag mest intresserad av mänskliga rättigheter som moraliskt och politiskt begrepp, eller som verktyg för att synliggöra olika former av sociala, ekonomiska och politiska orättvisor, och för att beskriva en värld som vi ännu inte lever i. I min egen idéhistoriska forskning om mänskliga rättigheter och barns rättigheter slås jag ständigt av hur det här begreppet getts olika innebörd av olika aktörer vid olika tidpunkter. Det är helt enkelt ett begrepp som visat sig rymma en enorm potential för att uttrycka grundläggande värden, och för att formulera slagkraftiga visioner om mer jämlika och humana samhällen.

Poängen är att arbetet med att definiera vad vi menar med mänskliga rättigheter och vad det innebär att arbeta för deras förverkligande aldrig kan avstanna.Det är bland annat därför som vi behöver fler riktigt skarpa människorättsvetare. Kanske är du en av dem?

Läs mer om våra utbildningar här. 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.