blogg

Oktober 7, 2017

Förundran, godhet och religion

Träd med löv i höstfärger

Oktobersolen väcker oss lagom tidigt och lyser intensivt över färgsprakande lövträd. Visst har dimman, diset och regnet sin tjusning, men sällan över stadskvarteren. Däremot kan även det ”dåliga” vädret vara vackert över vattnen, fälten, skogarna och bergen. Som omväxling. Få längtar till novembers enahanda, då vätan och skuggorna tar över nästan helt. 

Det är nog fler än jag som önskar sig någon annanstans när höstrusket snart sätter in. Men det finns också de som är helt sams med senhösten och till och med tycker om ovädret. Ibland tror jag att det beror på vad de har utanför fönstret och hur mycket de är ute i naturen. Förmågan att se det sköna i allt kan behöva övas.

Blir vi snällare av att uppleva det vackra? Kanske inte av estetiken som sådan, men av det storslagna, skulle somliga säga. Det som väcker häpnad, förundran, ja rentav hänfördhet. Engelskan har ett uttryck för detta, ”awe”, som är svåröversatt och kräver en rad av omskrivningar på svenska. Det handlar om en känsla som bor vägg i vägg med fruktan, men ändå inte handlar om rädsla utan snarare om att stå svarslös inför det outsägliga, vare sig det är stormen, en rytande vulkan eller den oändlighet som öppnar sig över havsvidden eller fjällvärlden. Det finns en växande forskning kring ”awe” som pekar mot att den här emotionen inte bara gör oss mer benägna att visa omsorg om andra utan faktiskt också gör oss religiösa! 

En blogg som regelbundet ägnar sig åt att klaga på kyrkornas förfall och teologins sekularisering har de senaste dagarna förfasat sig över en kommande workshop på THS med rubriken ”bortom det övernaturliga”. Initiativet har tagits av nätverket ”kristen bortom Gud” och THS vill gärna vara en öppen plats för samtal. Själv har jag blivit ombedd att tala om ”funktionell teism”. Vi lever med många olika gudsbilder, nästan lika många som det finns individer kan man ibland tro när man hör hur olika människor tänker om Gud. Det är intressant att människor som intellektuellt sett har svårt att omfatta tron på en personlig (teistisk) gud ändå kan känna stort behov av religionens former, riter och berättelser, för att inte tala om religion som inspirationskälla för socialt och politiskt handlande. 

Ur en synvinkel är det kanske inte så konstigt. Religion har aldrig – utom i modern tid – varit en privat angelägenhet för några få individer, eller enbart handlat om individuella trosföreställningar utan relation till det omgivande samhället. Istället har religion alltid genom historien varit – och är fortfarande i många delar av världen – en integrerad del av kulturen, ett sätt att uttrycka och bearbeta frågor om människans existens och liv i den här världen och hennes plats i förhållande till en större verklighet som hon anar, utifrån rådande förutsättning, världsbild och kunskapsläge. Först i vår tid uppstår allvarliga konflikter mellan tro och vetande. Kan det vara en av teologins uppgifter att försöka överbrygga sådana motsättningar?

Människor närmar sig religion på olika sätt och med olika förförståelse av både religiösa kategorier och av verkligheten. Vi tänker och uttrycker oss på olika abstraktionsnivåer. Ur en synvinkel är vårt språk – och därmed vårt tänkande – genomgripande metaforiskt, symboliskt. Tänk bara på den kristna trosbekännelsens fras ”sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida”. Inte ens relativt bokstavstroende kristna tänker sig att Kristus ägnar en evighet åt att bokstavligen sitta bredvid Gud Fader, utan sittandet representerar en teologisk förståelse av upphöjelsen av Jesus från Nasaret, vilket i sin tur skulle kunna packas upp teologiskt som en värdeförskjutning av stora mått, där en social profetisk vision upphöjs till norm för människans relationer och samhällsliv – eller där det mänskliga, kroppsliga, fysiska bejakas i motsats till ett religiöst förandligat ideal. Prepositionen ”på” är i sig metaforisk, liksom alla rumsliga prepositioner. Försök bara översätta ”vänta på bussen” till engelska så förstår du varför. Om ”allsmäktig” ska tas strikt bokstavligt så krävs många brasklappar, vilket teologihistorien och teodicéproblemet demonstrerar bortom allt tvivel. Och att Gud kallas ”Fader” kan definitivt inte uppfattas bokstavligt, för så vitt Gud inte avlat med hjälp av sperma – alla andra bruk av ordet ”fader” blir med nödvändighet metaforer på en eller annan nivå. Den högra sidan betecknar förstås en upphöjd position, så nära den gudomliga makten som möjligt. Jag har aldrig hört någon föreslå att Kristus bokstavligen har suttit still där i snart två tusen år.

Kanske tycker någon nu att det börjar bli lite löjligt. Men vad med ordet jag hoppade över i förra stycket? Kan ”Gud” också uppfattas metaforiskt eller som en symbol? Vad är det människor försöker uttrycka med ordet ”Gud”? Hur hänger gudsbegreppet samman med vår känsla av det outsägliga, den hänförande skönheten, den större verklighet som vi ibland upplever att vi är en del av? Det är bland annat sådana frågor som ligger till grund för den typ av samtal som vi på THS för med andra, till exempel i workshopen om några dagar.

För somliga människor tycks ett teistiskt (personligt) gudsbegrepp svårt att omfatta i en tid och värld där tomtegubben på molnet har kraschat. Bottnar inte teismen i en tid och kultur med ett trevåningsuniversum där varje folk hade sin gud i gudaförsamlingen på övervåningen? Vad händer när monoteismen tar över? Hur uppfattas Gud? Som en materiell varelse? I så fall kommer Gud förr eller senare att upptäckas, registreras, mätas och vägas. Men kan en skapargud vara del av sitt eget universum? Som något helt icke-materiellt, och därmed oåtkomligt för människans observationer och vetenskapens undersökningar? Då krävs en platonsk världsbild, vilken är vanlig, men får allvarliga teologiska och etiska komplikationer. Teologer har länge talat om Gud som begrepp för själva ”varat” snarare än en varelse. Men vad menar vi?

Även om våra teorier blir aldrig så abstrakta så är vi människor programmerade att uppfatta tillvaron i termer av orsak och verkan, se mening och sammanhang, söka personliga relationer och möta ansikten. Inget jag blir till utan ett du. Därför tror jag att en ”funktionell teism” är en framkomlig väg för somliga som brottas med abstraktionerna men finner gemensamma riter och berättelser meningsfulla för att förstå sig själva och andra och bejaka religionens personliga sidor.

Varför gudar kom att förstås som supervarelser med övernaturliga krafter finns det goda evolutionära och kognitionsvetenskapliga förklaringar till, liksom varför vi är böjda att relatera till det gudomliga i personliga termer. Sådana förklaringar svarar inte på frågan om vad som ”finns” eller inte, men de hjälper oss att förstå människans religiositet. Om sådant tänker jag prata i workshopen om några dagar. Framför allt kommer jag att prata om ”awe”. För teorier om hur tron på övernaturliga väsen växer fram förklarar inte människans grundläggande religiositet särskilt bra. I så fall skulle ju den som har svårt att omfatta en teistisk tro säga tack och adjö till kyrkan utan att se sig tillbaka. Istället finns nätverk och workshops som brottas med frågorna.

Forskningen kring häpnaden, förundran och den storslagna upplevelsen, som jag hänvisade till i början, pekar inte bara på att människans empati och altruism får näring av erfarenheter som väcker ”awe”, men också på att detta är yttersta grund för människans religiositet i djupaste mening. Sen kan religiositeten ta sig olika uttryck – animism, deism, teism, osv – men i botten för alla finns upplevelsen av det fantastiska, det stora, det överväldigande, inför vilket vi själva blir små och på sätt och vis obetydliga. Samtidigt ger ”awe” en känsla av litenhet som inte krossar oss eller gör oss borttappade. Snarare tvärtom! Vi känner oss ett med tillvaron. Trygga med ensamheten. Och solidariska med andra.

Och kanske det mest spännande: inför denna slags erfarenhet (ska vi våga kalla det ”gudomliga mötet”?) släpper vanligtvis behovet av vad som på engelska kallas för ”cognitive closure”, dvs behovet av att ”få allt att gå ihop”. Detta frenetiska pusslande vi ägnar oss åt är inte livsviktigt. Det tillfredsställer vår nyfikenhet och är en viktig del av den mänskliga tillvaron, men behövs strängt taget inte – åtminstone inte alltid!

Mer säger jag inte nu. Det är dags att gå ut i oktobersolen och förundras. Och mina bloggande vänner (eller vedersakare) önskar jag nog lite upplevelseterapi – en vildmark, ett hav, en fjällvandring. Det har förunderliga effekter. Allt behöver inte längre gå ihop men med lite (o)tur kan man bli både snäll och religiös.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


September 29, 2017

Filmens värld och teologi

Filmen är en berättelse, och som varje berättelse så har den en inneboende kraft, en makt över oss, om vi låter oss dras med in i berättelsens värld, och dela dess villkor. Inte som en fysisk värld, och just därför utan den fysiska världens begränsningar, bara de som vår fantasi tillåter oss. Det är just här som bibelns berättelser verkar ha förlorat sin förmåga att engagera oss, eftersom vi inte längre låter dem fungera som berättelser. I stället sammanfattar vi, lägger till rätta, och när fantasin inte får något att arbeta med kan den inte heller föda vårt intresse. Kanske var söndagsskolans flanellograf inte så dum, ändå?
Filmens värld och teologi

Kan film vara konst?
Är inte film en del av populärkulturen, åtminstone de filmer som ses av det stora flertalet biobesökare? Kan film vara något annat än populärkultur, ett tydligt uttryck för kapitalismens mekanism att få oss att konsumera oss trötta och bygga behov som inte är genuina, för att sedan försöka tillfredsställa dem?

"filmer och radio behöver inte längre låtsas vara konst. Sanningen är att de enbart är affärer som blir en ideologi för att rättfärdiggöra det skräp de medvetet producerar." Adorno

Hade Adorno rätt? Vad är det som gör att filmen, trots kommersialism kan vara ett uttryck för konst, och bärare av ett budskap? Filmen är en hybrid, liksom andra kreativa uppförande konstarter. Konst kan inte förkastas bara för att den är kommersiell, ett alltför vanligt sätt att hantera konst i vår europeiska kontext. Ju fler som ser en film desto värre, åtminstone om den är svensk. Men samtidigt är inte alla filmer lika konstnärliga (understatement), men det är svårt att sätta fingret på hur kriteriet ska se ut, och då menar jag inte tekniskt vad som karaktäriserar en bra film, utan vad som gör en film till ett konstnärligt uttryck och vad som gör att den inte är det.

Att komma till ett konstverk, film eller ej, med sanningen i handen är att förstöra dess förmåga att tala fritt och kraftfullt.

Apologetik är den lägsta formen av teologi. Det är sant att åskådare ser utifrån sina förutsättningar. Men bara de med förutsättningar som ger dem möjlighet att pröva andra tankar, se en film utifrån dess egna föreställningar, bara de kan verkligen var kritiska och vara så i frihet och kreativitet och med fantasi.

Är inte film och teologi lite överdrivet?
Är det inte en ursäkt att inte hämta teologi från de svåra och motsträviga bibeltexterna? Frestande att skriva vår egen teologi, men är teologi att allegorisera? Kompetensen, färdigheten, är att se reflektionen kring livet i allt omkring oss, till och med film! Och är inte konsten just det som vi människor tar till för att skapa ordning i en annars kaotisk värld? När konsten blir en kamera, som återger vårt kaos, är det då konst? Är inte konsten just det som tar oss bortom det fragmentariska, bristfälliga och svårtolkade liv vi kan se och lever mitt uppe i? Som i denna fantasifulla kreativitet som föreställer sig det vackra, entydiga och eftertraktade som vi inte ser? Är inte konsten till just för att vi inte kan leva utan den, utan att samtidigt ge upp vår nyfikenhet på det som ligger bortom vår horisont, vår fattningsförmåga, “att kunna se runt hörnet”? Där kan filmen vara ett sätt, när den är just konst i min bemärkelse, men inte när den är en avbild, en spegling endast av oss själva.

“Konst återskapar erfarenhet och väcker den till liv.” Kierkegaard

 Detta är avgörande, och vad som avgör om vi kan tillgodogöra oss film, litteratur eller annat konstnärligt uttryck. Att för ett ögonblick lämna sin egen ståndpunkt, sina förutsättningar och låta allt vara möjligt genom att utgå från en annan berättelse, ett annat sätt att se. Det blir för stunden, fär särskilt länge klarar vi inte av att låtsas se på ett annorlunda sätt. Det ställer också stora krav på oss, att för stunden inte vara så intresserad av vad vi tycker och föredrar, utan mer fascinerad av den berättelse vi dras in i. Risken är annars att det blir "more of the same", vi har en åsikt, en favoritgenre, och vi kategoriserar allt vi möter utifrån våra redan fixerade föreställningar, och låter oss inte någon gång utmanas av något nytt, eftersom vi sätter oss själva och våra värderingar i första rummet. Det blir aldrig en meningsfull analys.

Livets förnekelse eller omöjlighet kan öppna upp förståelsen av dess motsats, dess möjligheter och vad det innebär att bejaka livet. Genom det fysiska kan också öppnas för oss det transcendenta så att vi anar det som inte hör till denna världen, vi kan förstå vem Gud är, att Gud talar och vad Gud gör och varför. Filmer, liksom livet i sig självt, är först upplevda, sedan reflekterade kring. De rör först vid våra sinnen och känslor, sedan vårt tänkande. Just därför är det så destruktivt om vi inte lyckas komma till filmen med öppna sinnen och riskera att bli besvikna. Annars är risken att vi stänger våra känslor på grund av att vi redan har låst våra föreställningar av vad som är god film, och det blir enbart reflekterande på distans och utan interaktion.

Teologi är i grunden att låta vår berättelse möta Guds berättelse. Det är ett lika ödesdigert misstag att osynliggöra vår berättelse som att förneka Guds berättelse, båda behövs för att en förståelse ska äga rum, en identifikation ska ske.

Sanningen är att det inte finns något som heter information. Allt är påverkan, eller försök till påverkan. Vi kan välja att inte se det så utan som opersonlig, kall och saklig information, men då bedrar vi oss.

Frågan är inte om en film talar till oss om godhet, kärlek, barmhärtighet. Frågan är om den får oss att vara goda, kärleksfulla, barmhärtiga (eller åtminstone vilja vara det, för stunden). Detta är avgörande, och vad som avgör om vi kan tillgodogöra oss film, litteratur eller annat konstnärligt uttryck. Att för ett ögonblick lämna sin egen ståndpunkt, sina förutsättningar och låta allt vara möjligt genom att utgå från en annan berättelse, ett annat sätt att se. Det blir för stunden, för särskilt länge klarar vi inte av att låtsas se på ett annorlunda sätt. Det ställer också stora krav på oss, att för stunden inte vara så intresserad av vad vi tycker och föredrar, utan mer fascinerad av den berättelse vi dras in i. Risken är annars att det blir "more of the same", vi har en åsikt, en favoritgenre, och vi kategoriserar allt vi möter utifrån våra redan fixerade föreställningar, och låter oss inte någon gång utmanas av något nytt, eftersom vi sätter oss själva och våra värderingar i första rummet. Det blir aldrig en meningsfull analys.

Att i det genuint mänskliga se det som också transcenderar det mänskliga, blir det som enbart drömmen eller visionen gör möjligt, att övervinna svårigheter och svagheter. Genom det fysiska kan också öppnas för oss det transcendenta så att vi anar det som inte hör till denna världen, vi kan förstå vem Gud är, att han talar och vad Gud gör och varför.

Filmer, liksom livet i sig självt, är först upplevda, sedan reflekterade kring. De rör först vid våra sinnen och känslor, sedan vårt tänkande. Just därför är det så destruktivt om vi inte lyckas komma till filmen med öppna sinnen, förväntan, och riskera att bli besvikna. Annars är risken att vi stänger våra känslor på grund av att vi redan har låst våra föreställningar av vad som är god film, och det blir enbart reflekterande på distans och utan interaktion.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


September 22, 2017

Teologi och humanioras kris: Om fakultetsbubblor och Guds återkomst till universitetet

Bild Katedralen Duke University

Mycket av det som händer på andra sidan Atlanten tar sig så småningom till Sverige. Där borta finns sedan ett antal år en stor diskussion om humanioras kris – och samma fråga debatteras även i Sverige, ja det skrivs till och med böcker i ämnet. (Flera böcker.)

I dessa debatter konstateras det att få lyssnar på akademiker, och ännu färre läser vad de skriver. Relevansen ifrågasätts (”hur bidrar humaniora egentligen till BNP-utvecklingen?”), medlen skärs ner och forskarna sluter sig allt mer i sina bubblor. De skriver texter som bara de själva och de närmsta sörjande bryr sig om, eller ens kan förstå. De lärde må tvista om vad som är höna respektive ägg i denna nedåtgående spiral – men att det här finns problem är de flesta överens om.  

En liknande diskussion, som ännu inte med samma kraft tagit sig över havet, är den diskussion som finns i USA kring teologins plats i kyrka, samhälle och akademi. Givetvis har vi också här diskussionen om vilken slags teologisk utbildning som bäst gynnar kyrkan. Det är ett samtal som brukar dyka upp lagom tills att det är dags att ansöka till universitet och högskolor, initierad av någon som tycker att de flesta är skräp (”liberala”), utom den man själv är aktiv vid.

Det brukar heta att allt är större i USA. Det gäller också diskussionen kring teologi. Vi ska komma tillbaka till det.

Sedan ett par decennier finns i såväl Sverige som USA en grundläggande diskussion kring teologi som akademisk disciplin, ibland karakteriseras det som en diskussion mellan teologi och religionsvetenskap. Frågan kan formuleras ungefär så här: Är teologi ett studium av kyrkans tro, eller är det ett studium som utgår från kyrkans tro?

I det första fallet – ”studium av” – får teologin sin identitet av det studieobjekt man lägger under lupp, men man har inte själv någon given relation till detta objekt. Historiker studerar det förflutna, litteraturvetare läser böcker – och teologer undersöker kyrkan: hennes liv, lära och heliga skrift. Denna form av teologi är i huvudsak deskriptiv, det vill säga beskrivande, och borde kanske egentligen kallas för religionsvetenskap.

Även i den andra formen av teologi– ”studium som utgår från kyrkans tro” – kan kyrkan vara det objekt man undersöker. Men dessutom finns någon form av koppling till den kristna tron också i själva utgångspunkten. I frågorna man ställer, metoden man använder, eller i de filosofiska perspektiv man tar med sig in i arbetet. Det här kan vara subtilt, det ser lite olika ut i olika discipliner, och ibland ligger det en bit under ytan, men studiet utgår på något sätt från uppenbarelsen. Kyrkans tro är, för att använda akademiskt vokabulär, den grundläggande teorin – man kan jämföra med feministiska forskar som arbetar utifrån feministisk teoribildning (vilket för övrigt inte utesluter att teologi i denna mening också kan bedrivas ur ett feministiskt perspektiv). 

För egen del, som historiker, har jag aldrig sett det som min uppgift att validera mirakler eller på andra sätt försöka identifiera Guds hand i olika historiska händelser. Men jag betraktar historien, och särskilt kyrkans liv, som en plats där Gud verkar. Därför kan det kyrkohistoriska studiet ge kunskap om hur den kristna tron fungerar (eller ibland havererar…) i praktiken. Kunskapen om hur tron gestaltas och vilka konsekvenser den får (martyrium, splittring, babylonsk fångenskap, helighet, osv.) är en kunskap om uppenbarelsen. Därmed relaterar kyrkohistorien till det som är teologins grundläggande frågor: Vem är Gud, hur verkar Gud i världen och hur ska vi människor gensvara på det? Men den gör det utan att behöva ge avkall på andra akademiska dygder, eller för den delen det mänskliga (men gudagivna!) förnuftet.

Det handlar alltså om vetenskapens varför. Detta varför är snarare en fråga än en agenda, och även om det inte är det vanligaste varför:et i den svenska universitetsvärlden, så borde det vara okontroversiellt. Alla som är något bekanta med forskningens hantverk vet nämligen att det bara är möjligt att ägna sig åt detta om man drivs av något. Man måste ha en riktning, ett mål och ett varför.

Detta för oss tillbaka till frågan om humanioras kris, och diskussionerna i USA kring teologi och akademi. I denna debatt har flera inflytelserika tänkare hävdat att humanioras kris är knuten till teologins plats – eller snarare förlorade plats – på universitetet. Förlusten av teologin som integrerande centrum har orsakat den accelererande fragmentisering, vilken i sin tur lett till att varje disciplin idag är så specialiserad att experter i olika fält knappt kan förstå varandra. Forskningen bedrivs isolerat i vad vi skulle kunna kalla för ”fakultetsbubblor”. Filosofen Wendell Berry konstaterar att etnologer, litteraturvetare, historiker och teologer numera talar olika språk:

[T]he various disciplines have ceased to speak to each other; they have become too specialized, and this over-specialization, this separation, of the disciplines has been enabled and enforced by the specialization of their languages. As a result, the modern university has grown, not according to any unifying principle, like an expanding universe, but according to the principle of miscellaneous accretion, like a furniture storage business. (s. 76)

Berry menar alltså att utan en gemensam, sammanhållande princip kollapsar universitetet till olika, icke-kommunicerande fält. Här är det värt att påminna sig om att teologin historiskt – det vill säga fram till introduktionen av det moderna, tyska vetenskapsuniversitet som vi har idag – har utgjort det västerländska universitetets mål och varför. Teologin var kunskapens integrerande centrum. I de medeltida universiteten läste man sig igenom samtliga fakulteter för att slutligen nå teologin, ”vetenskapernas drottning” som hon kallades. 

Filosofen Alasdair MacIntyre delar Berrys uppfattning om universitetens fragmentisering. I boken God, Philosophy, Universities skriver han

In contemporary American universities each academic discipline is treated as autonomous and self-defining […] In order to excel in any one particular discipline, one need in general know little or nothing about any of the others.

Orsaken till kollapsen är, menar MacIntyre, frånvaron av ett hållfast centrum. För att hålla samman en spretig mångfald behövs någon form av integrerande centrum; någonting som är svaret på frågan: ”Varför? Vad är meningen med alltihopa?” Det är denna fråga som universitetet i väst inte längre kan svara på. (Och: man kan fråga sig om detta inte är ett symptom för kulturen som helhet? Vem bär idag på några sociala visioner – det vill säga, en vision som går utöver det privata livet – kring vad som är mening och riktning för oss som samhälle och kultur?) I kontrast till denna riktningslöshet filosoferar MacIntyre kring alternativet – ett universitet med Gud, och teologin, som integrerande centrum:

What would it be for a university not to be Godless in this way? Its curriculum would have to presuppose an underlying unity to the universe and therefore an underlying unity to the enquiries of each discipline into the various aspects of the natural and the social. Over and above the questions posed in each of these distinct disciplinary enquiries – the questions of the physicist or the biologist or the historian or the economist – there would be questions about what bearing each of them has on the others and how each contributes to an overall understanding of the nature of things. Theology would be taught both for its own sake and as a key to that overall understanding

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.