blogg

November 3, 2017

Utbildningshistoria och framtidsutmaning

Missionsskolan Lidingö

I oktober 1917 skrevs min far Walfrid 10 år gammal in i Kulla folkskola, Eksjö kommun. När han fem år senare fullbordade sin skolkarriär, fanns det trots mycket fina avgångsbetyg inte på kartan att han skulle läsa vidare. Ett arbetsintyg visar att han istället fick ta tjänst som bonddräng. Intyget vidimerar att ”sina fristunder använder han till studier”. Men förutom en korrespondenskurs i aritmetik, så blev det inte några mer skolstudier för pappa.

I den familj jag växte upp i fanns ingen erfarenhet av universitetsstudier. När jag 1977 ringde till Historiska institutionen vid Stockholms universitet och frågade om jag kunde börja läsa där, hade jag ingen aning om hur akademiska studier gick till i praktiken. På ett bananskal kom jag in trots att jag inte hade skickat in någon ansökan. Sen följde 19 år med kombinerande av förvärvsarbete och studier, först i historia och därefter i teologi.

Både jag själv och THS kan sägas vara en del av den utbildningsexplosion Sverige har gått igenom. I början av 1900-talet var det omkring tusen elever per år som tog studentexamen, vilket motsvarade en procent av åldersgruppen. Ännu långt in på 1940-talet var det inte mer än fem procent som tog studentexamen. Idag läser nästan alla vidare på gymnasiet. Närmare hälften går vidare till högskolestudier. Och nu finns det fler doktorander än det fanns gymnasister i mitten av 1900-talet.

1800-talets folkrörelser satsade på utbildning. Under loppet av några år under 1860- och 70-talen hade ett flertal pastorsseminarier startat runt om i landet. Med tiden kom också ett stort antal folkhögskolor att grundas av dessa rörelser. I den så kallade nyevangeliska väckelsen som bland annat ledde till bildandet av Svenska Missionsförbundet 1878, startades den första predikantskolan redan 1866. Det stod alltså högre upp på agendan med utbildning än samfundsbildning. Det var helt följdriktigt att ”samfundets hjärta” inte blev benämningen på samfundsexpeditionen, utan på missionsskolan.  I dessa rörelser fanns den insikt som senare Nelson Mandela formulerade med orden: “Utbildning är det mäktigaste vapnet med vilket du kan förändra världen”.

Redan under de första decennierna på 1900-talet fanns tankar på en teologisk högskola, men det skulle dröja till 1993 innan THS såg dagens ljus http://www.ths.se/om-hogskolan/historia. Då med Missionsförbundet och Baptistsamfundet som grundare. 2008 gick även Metodistkyrkan in som delägare. 

På det hela taget har det från högskolans ägare funnits en stor förståelse för akademins spelregler. Detta har möjliggjort den häpnadsväckande utveckling THS har gått igenom. Det har denna höst lett till att regeringen i höstpropositionen föreslår en 50-procentig ökning av THS utbildningsplatser 2018-2020, samt för första gången även statliga forskningsmedel. Och nu har regeringen beslutat att högskolan får tillstånd att utfärda masterexamen i mänskliga rättigheter http://ths.se/om-högskolan/ny-masterexamen-till-ths.

En avgörande faktor för att bygga utbildning med kvalitet, är de resurser för forskning som högskolan förfogar över. Vi är mycket tacksamma för de donationer som högskolan fått under senare år. Men för att fullfölja de satsningar THS nu gör på forskarutbildning, behövs nya investeringar. När jag i början av året blev kontaktad av Lilian och Karl-Olof Nilsson, som ville inrätta en forskningsstiftelse för att främja forskning och fortbildning http://ths.se/om-hogskolan/ny-forskningsstiftelse, så tänker jag att makarna Nilsson är en inspiration till att flera satsar resurser på det mäktigaste vapnet vi har för förändring och utveckling.

De statliga anslagen kommer aldrig att fylla de behov som finns vad gäller att finansiera doktorander och forskningsprojekt.  Själv hade jag aldrig kunnat slutföra min utbildning utan de stipendier som fanns vid Uppsala universitet. Nu befinner sig THS mitt i uppbyggnaden av en egen forskarutbildning. Det öppnar nya möjligheter, men ställer oss också inför nya utmaningar. Här finns möjlighet för alla som vill vara med och bidra http://ths.se/forskning/stöd-ths.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Oktober 21, 2017

Den sekulära tankens kraft

Finns det några sekulära rum i vårt samhälle? Jag menar sammanhang som är helt fria från religiös närvaro, från andlig drivkraft, från andligt hopp och andlig oro? Nej, jag tror inte det.

Jag är född i mitten av 1970-talet i Sverige och har således vuxit upp i en parentes. Det är en parentes som börjar efter att psalmsången och kristendomsundervisningen i skolan avskaffats, och som slutar innan de religiösa friskolorna på allvar etablerats som alternativ till den statliga skolan. Jag är skolad av pedagogisk litteratur där politik och samhällsvetenskap är tydligt åtskilda från religionsvetenskap, och där filosofihistorien sägs vara något radikalt annorlunda än teologihistorien. Detta trots att ingen av de filosofer som fyller filosofiböckernas sidor avstår från att diskutera begreppet gud.

Att politiken skulle erbjuda ett sekulärt frirum är det svårt att se idag. Samtidens politik, i öst och väst, går inte att förstå utan kännedom om religiösa drivkrafter. Det gäller allt från konflikterna i Syrien, till kampen om Jerusalem och maktkamperna i USA. Svensk politik är annorlunda, men frågan är om vi inte missar aspekter av den svenska politikens konfliktområden när vi vanemässigt bortser från möjligheten av att även våra politiker drivs av andliga övertygelser. 

Att arbeta som lärare på THS är att själv gå i skola. Dagligen lär jag mig mer om vår samtid och om människors djupast liggande drivkrafter och övertygelser. Våra studenter representerar såväl kristenhetens som det mer sekulära samhällets mångfald. Det som förenar våra studenter inom mänskliga rättigheter och teologi är den starka drivkraften. Drivkraften att bidra till en bättre värld. Drivkraft i form av en kallelse, en längtan, en förtvivlan över världens orättvisor eller i form av en tvingande känsla av hopp, av att det är möjligt. Såväl mänskliga rättigheter som teologiämnet erbjuder, båda på sitt sätt, rika begreppsapparater för att diskutera, analysera och fördjupa kunskapen om våra drivkrafter. Vi är inte rädda för att sätta drivkrafterna under lupp. I min teologiundervisning är jag därför inte rädd för att tala om Gud—Gud med stort G—på lektionstid. Jag tror, tvärt om, att det är viktigt att vi gör det, för jag tror inte att vår värld erbjuder rum som är fria från religiositet.

Men på precis samma gång vill jag hävda att den akademiska miljö som gör alla våra fördjupande samtal möjliga, är just den akademiska tankefigur som vi har kommit att kalla sekulär, eller till och med neutral, objektiv. Vi är idag medvetna om att denna tankefigur ofta inte är annat än just en sådan—en tankefigur—och en strävan. Men det faktum att den har tagit plats mitt ibland våra världsbilder gör det möjligt för oss att mötas. Inte så att vi på något enkelt sätt kan befinna oss helt och fullt inom det sekulära, det religiöst neutrala, det vetenskapligt objektiva. Att tro något sådant idag vore naivt, för att inte säga intellektuellt ohederligt. Men ett av de akademiska studiernas viktigaste bidrag handlar likväl om att introducera just denna tankefigur. Inte som den enda, utan som en av flera. För när den väl fått rum inom en människa gör den det möjligt för henne att möta dem som tänker annorlunda. Den gör det möjligt för henne att förstå dem som drivs av andra övertygelser och trosuppfattningar. Föreställningen om att vi i samtal, analys och fördjupning, kan mötas vid sidan av våra andliga övertygelser, gör samtalen, analyserna och fördjupningen möjliga.

Vissa dagar önskar jag att jag kunde bjuda in hela världen till klassrummet. Jag önskar att fler skulle få uppleva det jag, som lärare i teologi, får uppleva där: Hur studenter möter varandra så att deras övertygelser bryts mot dem som tänker radikalt annorlunda om tillvarons yttersta, och hur kunskapen just därför når nya höjder och nya djup. I klassrummet bryts reformerta kristnas övertygelser mot de lutherska kristnas, den ortodoxa liturgins mysterier möter andedopet, som i sin tur möter ateismens skepsis. Hur kommer det sig, har jag ofta undrat, att samtalen ändå alltid är så goda? Att vi når så långt i våra diskussioner? Att vi vågar öppna oss för varandra, för de andra, och för den teologiska kunskapen? En viktig förklaring, menar jag, är just den sekulära akademiska tankefiguren. På samma gång som vi får vara på högskolan med våra djupast liggande övertygelser, så har vi också erövrat en plats för tanke, samtal och analys, där våra övertygelser inte hotar varandra. En plats där vi kan säga ”Jaha, vad intressant, tänker du så? Vilka konsekvenser får det för hur du ser på världen? För hur vi borde vara mot varandra? Och hur tänker du då kring varför vi över huvud taget finns till?”

Och så är samtalen igång.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Oktober 13, 2017

Är THS verkligen en bra pastorsutbildning?

Förutom att jag är lärare på THS har jag också en deltid inom Equmeniakyrkan som rekryterare av nya medarbetare. Det gör att jag ofta möts av frågan om THS är en bra skola för de som vill bli pastorer. Inte så sällan finns det en kritisk biton av att det var bättre förr, på de gamla frikyrkoseminariernas tid.
Pastorer Equmeniakyrkan

Själv har jag läst tre år på Svenska Missionskyrkans teologiska seminarium på Lidingö, ungefär sex år på Teologiska fakulteten vid Lunds Universitet och sedan varit lärare på THS sedan starten 1993. Jag har därför en del att jämföra med. Och min uppfattning är att THS är den bästa pastorsutbildningen av dessa tre.

Vad är det då som gör THS till en bra pastorsutbildning? Att där pågår akademiska kurser i teologi är en självklarhet. Det begränsade utrymmet tillåter mig inte att beskriva dem närmare. Det får ske i andra blogginlägg på denne sida.

Men Equmeniakyrkan bekostar en hel rad andra moment som ingår i pastorsutbildningen, och som inte lagts efter de akademiska kurserna, som i Svenska kyrkans utbildning, utan lagts parallellt med kurserna, i tron att akademi och pastorsmoment befruktar varandra. Här är några exempel:

  • Undervisning i kommunikation och röst- och talteknik, både individuellt och i grupp.
  • Sammanlagt åtta veckors verksamhetsförlagd utbildning (VFU) i församlingar.
  • Predikoövningar i kapellet som spelas in och kommenteras i ett gudstjänstseminarium.
  • Gudstjänst varje vecka mitt i schemat med föreläsningar och med en lärare eller någon gäst som predikant.
  • Andligt forum tre gånger per termin med ett föredrag och uppföljande samtal i grupper med en lärare som samtalsledare.
  • Femton terapeutsamtal sista läsåret för att lära känna sig själv och bearbeta den kommande yrkesrollen.
  • Fem heldagar sista läsåret i form av Equmeniakyrkodagar då man bland annat får veta mer om de resurser som finns på Equmeniakyrkans och Equmenias nationella kansli.
  • Fyra kvällsamlingar per termin med olika gäster, samtal, gemenskap och andakt.
  • En långhelg varje höst med resa till en lägergård i en av kyrkans regioner, med gemenskap, andakter, nattvard, besök av gäster, samt medverkan i olika gudstjänster.
  • Möjlighet till sommarpastorstjänst i någon församling.
  • En retreat varje läsår, vartannat år på en retreatgård och vartannat år på en lägergård.
  • Regelbundna gudstjänster och luncher tillsammans med de regionala kyrkoledarna.
  • Möjlighet till enskilda samtal med Equmeniakyrkans egna kaplan och två kontaktpersoner på THS.
  • Ett frivilligt mentorsprogram med församlingsanställda pastorer som mentorer.
  • Ett aktivt stöd från de regionala kyrkoledarna i sökandet efter en första tjänst.
  • Kallelsedagar varje vår med seminarier, bibelstudier, samtal och andakter.

Inget av detta finansieras av staten utan av kyrkan (och i något fall av pastorskandidaternas bokloppis och tidningen Årsringar). Här finns alltså ingen bundenhet till krav från myndigheterna, utan kyrkan är fri att själv forma momenten. Och de formas med detta enda syfte att skapa så bra pastorer som möjligt.

Det finns ett intresse och en omsorg från Equmeniakyrkans sida om varje pastorskandidat från antagningen till ordinationen. Det kyrkan vill se är en kunskapsmässig, personlig och andlig mognadsprocess som leder fram till att pastorskandidaten efter några år kan ta ansvar som pastor i en lokal församling.

När någon blir antagen som pastorskandidat är det alltid resultatet av ett enhälligt beslut i antagningsnämnden. Den antagna pastorskandidaten kan vila i att den kallelse som man upplevt från Gud bekräftats av andra personer som utsetts till att pröva om kallelsen gäller just pastor, och pastor just i Equmeniakyrkan.

Pastorskandidaten har alltså en enig antagningsnämnd i ryggen, och därmed hela kyrkan i ryggen. Kyrkan har i och med det lovat att ge alla tänkbara resurser för att pastorskandidaten ska få redskap att bli den bästa tänkbara pastorn.

Är då allt på THS bra? Nej, inte i bemärkelsen att det inte kan bli bättre. Det är viktigt att lyssna in kritiska röster och pröva om något kan förbättras. Detta sker ständigt i till exempel utbildningsrådet där personer från THS, Equmeniakyrkan, Equmenia och pastorskandidaterna samråder.

Det är inte heller så att alla vi lärare är överens i alla teologiska och andra frågor. Det händer att jag känner mig ganska ensam och udda. Men jag vill hellre vara annorlunda i ett sammanhang där jag kan påverka och påverkas, än att finnas i en homogen miljö där vi alla bara klappar varandra på axeln.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


Oktober 7, 2017

Förundran, godhet och religion

Träd med löv i höstfärger

Oktobersolen väcker oss lagom tidigt och lyser intensivt över färgsprakande lövträd. Visst har dimman, diset och regnet sin tjusning, men sällan över stadskvarteren. Däremot kan även det ”dåliga” vädret vara vackert över vattnen, fälten, skogarna och bergen. Som omväxling. Få längtar till novembers enahanda, då vätan och skuggorna tar över nästan helt. 

Det är nog fler än jag som önskar sig någon annanstans när höstrusket snart sätter in. Men det finns också de som är helt sams med senhösten och till och med tycker om ovädret. Ibland tror jag att det beror på vad de har utanför fönstret och hur mycket de är ute i naturen. Förmågan att se det sköna i allt kan behöva övas.

Blir vi snällare av att uppleva det vackra? Kanske inte av estetiken som sådan, men av det storslagna, skulle somliga säga. Det som väcker häpnad, förundran, ja rentav hänfördhet. Engelskan har ett uttryck för detta, ”awe”, som är svåröversatt och kräver en rad av omskrivningar på svenska. Det handlar om en känsla som bor vägg i vägg med fruktan, men ändå inte handlar om rädsla utan snarare om att stå svarslös inför det outsägliga, vare sig det är stormen, en rytande vulkan eller den oändlighet som öppnar sig över havsvidden eller fjällvärlden. Det finns en växande forskning kring ”awe” som pekar mot att den här emotionen inte bara gör oss mer benägna att visa omsorg om andra utan faktiskt också gör oss religiösa! 

En blogg som regelbundet ägnar sig åt att klaga på kyrkornas förfall och teologins sekularisering har de senaste dagarna förfasat sig över en kommande workshop på THS med rubriken ”bortom det övernaturliga”. Initiativet har tagits av nätverket ”kristen bortom Gud” och THS vill gärna vara en öppen plats för samtal. Själv har jag blivit ombedd att tala om ”funktionell teism”. Vi lever med många olika gudsbilder, nästan lika många som det finns individer kan man ibland tro när man hör hur olika människor tänker om Gud. Det är intressant att människor som intellektuellt sett har svårt att omfatta tron på en personlig (teistisk) gud ändå kan känna stort behov av religionens former, riter och berättelser, för att inte tala om religion som inspirationskälla för socialt och politiskt handlande. 

Ur en synvinkel är det kanske inte så konstigt. Religion har aldrig – utom i modern tid – varit en privat angelägenhet för några få individer, eller enbart handlat om individuella trosföreställningar utan relation till det omgivande samhället. Istället har religion alltid genom historien varit – och är fortfarande i många delar av världen – en integrerad del av kulturen, ett sätt att uttrycka och bearbeta frågor om människans existens och liv i den här världen och hennes plats i förhållande till en större verklighet som hon anar, utifrån rådande förutsättning, världsbild och kunskapsläge. Först i vår tid uppstår allvarliga konflikter mellan tro och vetande. Kan det vara en av teologins uppgifter att försöka överbrygga sådana motsättningar?

Människor närmar sig religion på olika sätt och med olika förförståelse av både religiösa kategorier och av verkligheten. Vi tänker och uttrycker oss på olika abstraktionsnivåer. Ur en synvinkel är vårt språk – och därmed vårt tänkande – genomgripande metaforiskt, symboliskt. Tänk bara på den kristna trosbekännelsens fras ”sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida”. Inte ens relativt bokstavstroende kristna tänker sig att Kristus ägnar en evighet åt att bokstavligen sitta bredvid Gud Fader, utan sittandet representerar en teologisk förståelse av upphöjelsen av Jesus från Nasaret, vilket i sin tur skulle kunna packas upp teologiskt som en värdeförskjutning av stora mått, där en social profetisk vision upphöjs till norm för människans relationer och samhällsliv – eller där det mänskliga, kroppsliga, fysiska bejakas i motsats till ett religiöst förandligat ideal. Prepositionen ”på” är i sig metaforisk, liksom alla rumsliga prepositioner. Försök bara översätta ”vänta på bussen” till engelska så förstår du varför. Om ”allsmäktig” ska tas strikt bokstavligt så krävs många brasklappar, vilket teologihistorien och teodicéproblemet demonstrerar bortom allt tvivel. Och att Gud kallas ”Fader” kan definitivt inte uppfattas bokstavligt, för så vitt Gud inte avlat med hjälp av sperma – alla andra bruk av ordet ”fader” blir med nödvändighet metaforer på en eller annan nivå. Den högra sidan betecknar förstås en upphöjd position, så nära den gudomliga makten som möjligt. Jag har aldrig hört någon föreslå att Kristus bokstavligen har suttit still där i snart två tusen år.

Kanske tycker någon nu att det börjar bli lite löjligt. Men vad med ordet jag hoppade över i förra stycket? Kan ”Gud” också uppfattas metaforiskt eller som en symbol? Vad är det människor försöker uttrycka med ordet ”Gud”? Hur hänger gudsbegreppet samman med vår känsla av det outsägliga, den hänförande skönheten, den större verklighet som vi ibland upplever att vi är en del av? Det är bland annat sådana frågor som ligger till grund för den typ av samtal som vi på THS för med andra, till exempel i workshopen om några dagar.

För somliga människor tycks ett teistiskt (personligt) gudsbegrepp svårt att omfatta i en tid och värld där tomtegubben på molnet har kraschat. Bottnar inte teismen i en tid och kultur med ett trevåningsuniversum där varje folk hade sin gud i gudaförsamlingen på övervåningen? Vad händer när monoteismen tar över? Hur uppfattas Gud? Som en materiell varelse? I så fall kommer Gud förr eller senare att upptäckas, registreras, mätas och vägas. Men kan en skapargud vara del av sitt eget universum? Som något helt icke-materiellt, och därmed oåtkomligt för människans observationer och vetenskapens undersökningar? Då krävs en platonsk världsbild, vilken är vanlig, men får allvarliga teologiska och etiska komplikationer. Teologer har länge talat om Gud som begrepp för själva ”varat” snarare än en varelse. Men vad menar vi?

Även om våra teorier blir aldrig så abstrakta så är vi människor programmerade att uppfatta tillvaron i termer av orsak och verkan, se mening och sammanhang, söka personliga relationer och möta ansikten. Inget jag blir till utan ett du. Därför tror jag att en ”funktionell teism” är en framkomlig väg för somliga som brottas med abstraktionerna men finner gemensamma riter och berättelser meningsfulla för att förstå sig själva och andra och bejaka religionens personliga sidor.

Varför gudar kom att förstås som supervarelser med övernaturliga krafter finns det goda evolutionära och kognitionsvetenskapliga förklaringar till, liksom varför vi är böjda att relatera till det gudomliga i personliga termer. Sådana förklaringar svarar inte på frågan om vad som ”finns” eller inte, men de hjälper oss att förstå människans religiositet. Om sådant tänker jag prata i workshopen om några dagar. Framför allt kommer jag att prata om ”awe”. För teorier om hur tron på övernaturliga väsen växer fram förklarar inte människans grundläggande religiositet särskilt bra. I så fall skulle ju den som har svårt att omfatta en teistisk tro säga tack och adjö till kyrkan utan att se sig tillbaka. Istället finns nätverk och workshops som brottas med frågorna.

Forskningen kring häpnaden, förundran och den storslagna upplevelsen, som jag hänvisade till i början, pekar inte bara på att människans empati och altruism får näring av erfarenheter som väcker ”awe”, men också på att detta är yttersta grund för människans religiositet i djupaste mening. Sen kan religiositeten ta sig olika uttryck – animism, deism, teism, osv – men i botten för alla finns upplevelsen av det fantastiska, det stora, det överväldigande, inför vilket vi själva blir små och på sätt och vis obetydliga. Samtidigt ger ”awe” en känsla av litenhet som inte krossar oss eller gör oss borttappade. Snarare tvärtom! Vi känner oss ett med tillvaron. Trygga med ensamheten. Och solidariska med andra.

Och kanske det mest spännande: inför denna slags erfarenhet (ska vi våga kalla det ”gudomliga mötet”?) släpper vanligtvis behovet av vad som på engelska kallas för ”cognitive closure”, dvs behovet av att ”få allt att gå ihop”. Detta frenetiska pusslande vi ägnar oss åt är inte livsviktigt. Det tillfredsställer vår nyfikenhet och är en viktig del av den mänskliga tillvaron, men behövs strängt taget inte – åtminstone inte alltid!

Mer säger jag inte nu. Det är dags att gå ut i oktobersolen och förundras. Och mina bloggande vänner (eller vedersakare) önskar jag nog lite upplevelseterapi – en vildmark, ett hav, en fjällvandring. Det har förunderliga effekter. Allt behöver inte längre gå ihop men med lite (o)tur kan man bli både snäll och religiös.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


September 29, 2017

Filmens värld och teologi

Filmen är en berättelse, och som varje berättelse så har den en inneboende kraft, en makt över oss, om vi låter oss dras med in i berättelsens värld, och dela dess villkor. Inte som en fysisk värld, och just därför utan den fysiska världens begränsningar, bara de som vår fantasi tillåter oss. Det är just här som bibelns berättelser verkar ha förlorat sin förmåga att engagera oss, eftersom vi inte längre låter dem fungera som berättelser. I stället sammanfattar vi, lägger till rätta, och när fantasin inte får något att arbeta med kan den inte heller föda vårt intresse. Kanske var söndagsskolans flanellograf inte så dum, ändå?
Filmens värld och teologi

Kan film vara konst?
Är inte film en del av populärkulturen, åtminstone de filmer som ses av det stora flertalet biobesökare? Kan film vara något annat än populärkultur, ett tydligt uttryck för kapitalismens mekanism att få oss att konsumera oss trötta och bygga behov som inte är genuina, för att sedan försöka tillfredsställa dem?

"filmer och radio behöver inte längre låtsas vara konst. Sanningen är att de enbart är affärer som blir en ideologi för att rättfärdiggöra det skräp de medvetet producerar." Adorno

Hade Adorno rätt? Vad är det som gör att filmen, trots kommersialism kan vara ett uttryck för konst, och bärare av ett budskap? Filmen är en hybrid, liksom andra kreativa uppförande konstarter. Konst kan inte förkastas bara för att den är kommersiell, ett alltför vanligt sätt att hantera konst i vår europeiska kontext. Ju fler som ser en film desto värre, åtminstone om den är svensk. Men samtidigt är inte alla filmer lika konstnärliga (understatement), men det är svårt att sätta fingret på hur kriteriet ska se ut, och då menar jag inte tekniskt vad som karaktäriserar en bra film, utan vad som gör en film till ett konstnärligt uttryck och vad som gör att den inte är det.

Att komma till ett konstverk, film eller ej, med sanningen i handen är att förstöra dess förmåga att tala fritt och kraftfullt.

Apologetik är den lägsta formen av teologi. Det är sant att åskådare ser utifrån sina förutsättningar. Men bara de med förutsättningar som ger dem möjlighet att pröva andra tankar, se en film utifrån dess egna föreställningar, bara de kan verkligen var kritiska och vara så i frihet och kreativitet och med fantasi.

Är inte film och teologi lite överdrivet?
Är det inte en ursäkt att inte hämta teologi från de svåra och motsträviga bibeltexterna? Frestande att skriva vår egen teologi, men är teologi att allegorisera? Kompetensen, färdigheten, är att se reflektionen kring livet i allt omkring oss, till och med film! Och är inte konsten just det som vi människor tar till för att skapa ordning i en annars kaotisk värld? När konsten blir en kamera, som återger vårt kaos, är det då konst? Är inte konsten just det som tar oss bortom det fragmentariska, bristfälliga och svårtolkade liv vi kan se och lever mitt uppe i? Som i denna fantasifulla kreativitet som föreställer sig det vackra, entydiga och eftertraktade som vi inte ser? Är inte konsten till just för att vi inte kan leva utan den, utan att samtidigt ge upp vår nyfikenhet på det som ligger bortom vår horisont, vår fattningsförmåga, “att kunna se runt hörnet”? Där kan filmen vara ett sätt, när den är just konst i min bemärkelse, men inte när den är en avbild, en spegling endast av oss själva.

“Konst återskapar erfarenhet och väcker den till liv.” Kierkegaard

 Detta är avgörande, och vad som avgör om vi kan tillgodogöra oss film, litteratur eller annat konstnärligt uttryck. Att för ett ögonblick lämna sin egen ståndpunkt, sina förutsättningar och låta allt vara möjligt genom att utgå från en annan berättelse, ett annat sätt att se. Det blir för stunden, fär särskilt länge klarar vi inte av att låtsas se på ett annorlunda sätt. Det ställer också stora krav på oss, att för stunden inte vara så intresserad av vad vi tycker och föredrar, utan mer fascinerad av den berättelse vi dras in i. Risken är annars att det blir "more of the same", vi har en åsikt, en favoritgenre, och vi kategoriserar allt vi möter utifrån våra redan fixerade föreställningar, och låter oss inte någon gång utmanas av något nytt, eftersom vi sätter oss själva och våra värderingar i första rummet. Det blir aldrig en meningsfull analys.

Livets förnekelse eller omöjlighet kan öppna upp förståelsen av dess motsats, dess möjligheter och vad det innebär att bejaka livet. Genom det fysiska kan också öppnas för oss det transcendenta så att vi anar det som inte hör till denna världen, vi kan förstå vem Gud är, att Gud talar och vad Gud gör och varför. Filmer, liksom livet i sig självt, är först upplevda, sedan reflekterade kring. De rör först vid våra sinnen och känslor, sedan vårt tänkande. Just därför är det så destruktivt om vi inte lyckas komma till filmen med öppna sinnen och riskera att bli besvikna. Annars är risken att vi stänger våra känslor på grund av att vi redan har låst våra föreställningar av vad som är god film, och det blir enbart reflekterande på distans och utan interaktion.

Teologi är i grunden att låta vår berättelse möta Guds berättelse. Det är ett lika ödesdigert misstag att osynliggöra vår berättelse som att förneka Guds berättelse, båda behövs för att en förståelse ska äga rum, en identifikation ska ske.

Sanningen är att det inte finns något som heter information. Allt är påverkan, eller försök till påverkan. Vi kan välja att inte se det så utan som opersonlig, kall och saklig information, men då bedrar vi oss.

Frågan är inte om en film talar till oss om godhet, kärlek, barmhärtighet. Frågan är om den får oss att vara goda, kärleksfulla, barmhärtiga (eller åtminstone vilja vara det, för stunden). Detta är avgörande, och vad som avgör om vi kan tillgodogöra oss film, litteratur eller annat konstnärligt uttryck. Att för ett ögonblick lämna sin egen ståndpunkt, sina förutsättningar och låta allt vara möjligt genom att utgå från en annan berättelse, ett annat sätt att se. Det blir för stunden, för särskilt länge klarar vi inte av att låtsas se på ett annorlunda sätt. Det ställer också stora krav på oss, att för stunden inte vara så intresserad av vad vi tycker och föredrar, utan mer fascinerad av den berättelse vi dras in i. Risken är annars att det blir "more of the same", vi har en åsikt, en favoritgenre, och vi kategoriserar allt vi möter utifrån våra redan fixerade föreställningar, och låter oss inte någon gång utmanas av något nytt, eftersom vi sätter oss själva och våra värderingar i första rummet. Det blir aldrig en meningsfull analys.

Att i det genuint mänskliga se det som också transcenderar det mänskliga, blir det som enbart drömmen eller visionen gör möjligt, att övervinna svårigheter och svagheter. Genom det fysiska kan också öppnas för oss det transcendenta så att vi anar det som inte hör till denna världen, vi kan förstå vem Gud är, att han talar och vad Gud gör och varför.

Filmer, liksom livet i sig självt, är först upplevda, sedan reflekterade kring. De rör först vid våra sinnen och känslor, sedan vårt tänkande. Just därför är det så destruktivt om vi inte lyckas komma till filmen med öppna sinnen, förväntan, och riskera att bli besvikna. Annars är risken att vi stänger våra känslor på grund av att vi redan har låst våra föreställningar av vad som är god film, och det blir enbart reflekterande på distans och utan interaktion.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.