blogg

Maj 4, 2018
Dags att summera
Bloggbild

Det är i år 40 år sedan jag ordinerades till pastor i dåvarande Svenska Missionsförbundet, numera Equmeniakyrkan. Det var samfundets 100-årsjubileum och därmed en extra välbesökt och festlig Generalkonferens. För första gången samlades församlingarnas valda ombud i Älvsjömässan där både förhandlingsrum och gudstjänstrum var iordningsställda. Ovanför estraden hängde väldiga bokstäver som formade orden ”En framtid och ett hopp”.

Det var en del av bibelordet i Jeremia 29:11 som i den tidens bibelöversättning löd: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp.”

Under dessa ord stod de 30-talet unga människor som skulle ordineras till pastorer. Vi kände oss nog inte riktigt som Missionsförbundets framtid och hopp, men det blev snygga foton för familjealbumet. Jag var 24 år och skulle flytta till fyra små landsortsförsamlingar i Skåne för att bli deras föreståndare, själavårdare och predikant. Kort sagt deras andlige ledare. Gud hjälpe!

Jag var själv född och uppväxt i en småstad, men kontrasten blev kollosal till den lilla skånska byn med sina bönder, lastbilschaufförer och pensionärer. Vid hembesök i bygden fick jag se en del bostäder som i sin fattigdom kändes som 1800-tal. Var det bara åratals med ingrodd smuts, eller var det verkligen jordgolv tänkte jag på ett ställe.

Men jag lärde mig att älska människorna och bygden och stannade med glädje i sex år trots sju årsmöten och fem syföreningar. Parallellt med pastorsarbetet läste jag teologi i Lund och för att få mer tid till det flyttade vi till Lomma och en halvtidstjänst i missionsförsamlingen där. Men redan innan jag hade tillträtt tjänsten började församlingen tala om att bygga kyrka, och så gick det fyra år med intensivt heltidsarbete för en halvtidslön. Och Strandkyrkan byggdes och invigdes och församlingen växte.

Det blev däremot inget läst, och efter fyra år sa jag upp mig utan att veta vad jag skulle syssla med. Men efter bara någon vecka ringde studierektorn på Teologiska Seminariet på Lidingö och undrade om jag ville bli timlärare. Det ville jag gärna, trots att det bara var tio år sedan jag själv avslutade mina studier där, och trots att lektionsförberedelserna krävde arbete långt in på småtimmarna kväll efter kväll.

Anade jag då att det var detta jag skulle ägna resten av mitt yrkesverksamma liv åt? Knappast! Men så blev det i alla fall. Nu, precis 30 år senare, gör jag mina allra sista dagar innan jag går i pension.

Så det är väl dags att summera och utvärdera. Valde jag rätt i livet? Blev det som jag hade hoppats och trott?

Vid ordinationen till pastor fanns nog inte en tanke på annat än att fortsätta som församlingspastor fram till pensionen. Det var min framtid och mitt hopp. Jag är också väldigt glad för de tio år jag fick arbeta i församling, i två väldigt olika församlingsmiljöer dessutom. Så mycket jag fick lära mig av dessa vänliga människor som hade tålamod med min ungdomliga iver och omogenhet.

Kanske svek jag min pastorskallelse när jag började doktorandstudierna? Eller kanske svek jag min akademiska kallelse när jag blev kontaktlärare för pastorskandidaterna i Missionskyrkan och sedan i Equmeniakyrkan? Eller fanns min kallelse istället i just denna kombination av församling och akademi? Där jag varken var någon särskilt bra pastor eller någon lysande akademiker, men där just kombinationen var precis vad som behövdes.

Självklart ska jag inte svara på den frågan själv. Det får andra göra. Men jag är tacksam för det som blev mitt liv och min tjänst. Jag har varit lycklig och har allt emellanåt känt att jag behövts.

Författaren till Första Timoteusbrevet skriver: ”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst […].” Ja, så ungefär har jag upplevt det. Förr sa man ofta ute i missionshusen: ”Det är nåd att få vara med.” Jag instämmer och är djupt tacksam för den nåd som blev given just mig.

Fotot: En grupp elever framför Teologiska Seminariet på Lidingö hösten 1977. Rune står som nummer 4 från höger, alldeles intill läraren Sven Hemrin.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.