blogg

Mars 23, 2018
Kyrkor, kyrkor, kyrkor...

Jag bor på Södermalm i Stockholm. När jag strosar omkring där jag bor så stannar jag ofta till vid olika kyrkor, och för den delen andra religiösa byggnader som synagogor och moskeer. Fast som kristen är det kyrkornas utformning och deras kyrkogårdar som jag dras till och jag funderar över deras arkitektur, hur de utformats och hur man kan ha tänkt när de utformats. Varför ser de så konstiga ut, varför ser kyrkor alltid ut som underliga, höga och spetsiga hus? Varför har man ansträngt sig för att kyrkor inte ska kunna misstas för att bli tagna för bostadshus?

Min misstanke är att utformningen av en kyrka är tänkt att ge uttryck för vad som sker inne i kyrkan. Där sker något som inte sker någon annan stans, underliga riter och samlingar, särskilda sånger sjungs och predikningar predikas som inte sker i andra byggnader, särskilda samlingar som högmässor äger rum där och ingen annan stans. Det särskilda, det unika har man nog velat signalera genom utformningen av själva byggnaden, så att den genom sin arkitektur talar till mig som ser den ska ana mig till vad som sker där. Och kanske ska jag då också ana mig till vad som denna verksamhet, detta tråkiga ord, kan förmedla i form av en bortomvärldslig upplevelse. Kyrkans torn och tinnar sträcker sig högt mot skyn, som symboler för de böner som hörs i kyrkan och som uttalas mot den gud som liksom vill bli nådd.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan skrämmer mig faktiskt, så stor och storslagen som den reser sig på sin höjd på Södermalms västra del. En kyrka i nationalromantisk anda. Med inte ett torn utan två, likt Uppsala domkyrka i sin mäktiga utformning. Den får mig att känna mig utsatt för en makt från kyrkans värld, och det är inte direkt behagligt. Och när jag kommer in är det inte mycket bättre, gestalterna får mig att känna mer av denna makt som i förening med kyrkans budskap verkar ge ett budskap som jag inte känner mig bekväm med.

Maria Magdalena kyrka

Annat är det med min egen församlingskyrka, Maria Magdalena kyrka, nyrenoverad och vacker, mitt bland husen på Söder, inte högt över sin omgivning utan som en del av oss som bor där. Och en vacker kyrka också i sin insida. Den förmedlar en försynt skönhet och ett tilltal som jag gärna stannar upp inför på en bänk på sin kyrkogård och reflekterar vid kända och okända gravar.

 Katarina kyrka

Katarina kyrka med sitt brusande liv är en annan kyrka som jag gärna besöker, och som vittnar om ett liv som få kyrkor lyckas med att erbjuda. Där känner jag mig hemma liksom i Allhelgonakyrkan en bit därifrån, som en träkyrka hämtad från landsbygden och uppförd mitt på Söder.

Alla dessa kyrkor, och det finns fler av olika sorter från olika traditioner, blir för oss konkreta uttryck som vi verkar behöva för att kunna gestalta vår tro. För vår tro handlar om något osynligt, något vi hoppas på i all sin försagdhet. Det blir konkret för oss i dessa mäktiga byggnader, och vi kan få för oss att det också är något mäktigt. Så jag reflekterar över dessa väldiga byggnader, som sträcker sig mot himlen med sin höga torn, och jag tänker att de nog rör vid mig, trots allt, och gärna får fortsätta att göra så, trots att det bara är byggnader av sten och trä.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.