blogg

Maj 18, 2018
Nödvändigheten av sanning
Den politiska lögnen är en form av korruption som äter sig in i samhällskroppen, menar Susanne Wigorts Yngvesson. Det är av sådana skäl som filosofer som Aristoteles och Immanuel Kant är angelägna om sanning. Den är förutsättningen för att samtal ens ska kunna äga rum.
Bloggbild Susanne Wigorts Yngvesson maj 2018

Att förstå sin egen samtid är nästintill omöjligt. Åtminstone om vi har ambitionen att förstå den utifrån sanningsanspråk. Det är lätt att ta till det svåra ordet ”sanning” för att få rätt till tolkningsföreträdet. Kanske är det särskilt frestande i tider av starka motsättningar. Att förfoga över sanning som ett politiskt eller religiöst styrmedel är en enorm makt. Samtidigt som vi längtar efter sanning – om fakta, ideologi eller tro – så påminns vi också om fejkade nyheter, ryktesspridningar, propaganda och rena lögner.

”Sanningen ska göra er fria”, menade Jesus enligt Johannesevangeliet. Det som texten syftar på är sanning i bemärkelsen det som inte är dolt (på grekiska aletheia). En av poängerna med sanning är alltså att den som lever i lögnen inte är fri. Detta är en allmängiltig och existentiell erfarenhet. Lögner bryter ner tillit mellan människor och i de fall lögner har tagit ett grepp om politiken och myndigheter så har förtroendekapitalet börjat urholkas. Den politiska lögnen är en form av korruption som äter sig in i samhällskroppen. Det är av sådana skäl som även filosofer som Aristoteles och Immanuel Kant är angelägna om sanning. Den är förutsättningen för att samtal ens ska kunna äga rum.

De politiska sanningsanspråken som ekar i varje mediekanal är närmare propaganda än sanning i öppen mening. Jag tror det har att göra med att varje politiker är angelägen om att vinna debatten snarare än att söka sanning. Driften att vinna gör att politikern sorterar fakta och utmålar sin motståndare i hens sämsta dager. Två svenska bottennapp är SD:s valfilmer 2014 och LO:s valfilm detta år. Denna sorts skamgrepp blir effektiv, inte därför att folk tror att budskapen är sanna, utan därför att de är så vulgära att de får medieutrymme och på så vis slår igenom. I sociala medier får de ytterligare spridning genom att de skapar debatt och sätter agendan för det som folk talar om.

Det allvarliga med att lögner får fäste i debatten är att ingen då längre är fri. Lögner äter upp förtroenden och tillit som är nödvändiga för varje relation. Det vet alla som har erfarenhet av vänner som ljuger. Lögner på samhällsnivå skapar grund för det totalitära i ett otäckt system av allas kamp mot alla. I slutänden kommer det att handla om vem som får kontroll över folks tankar och över dagordningen. Det finns otaliga historiska exempel på detta. I skönlitterär form rekommenderar jag Hans Falladas roman Ensam i Berlin (1948), om erfarenheter i angiverisamhället under Andra Världskrigets Tyskland. Är man lagd åt science fiction finns Dave Eggers roman The Circle och George Orwells 1984. I Karin Boyes roman Kallocain beskrivs hur en totalitär stat, som bryter mot i stort sett alla mänskliga rättigheter, utvecklar ett sanningsserum som ska få folk att tala. Makthavarna tror att de genom att kontrollera människors tankar ska kunna ta den fullständiga kontrollen. Men sanningen visar sig ha motsatt funktion. Sanning gör i slutänden människorna fria.

Sanning äger en oerhörd kraft men kan också såra och göra oss sårbara. Därför behöver vi hantera den varsamt. Vi måste inte berätta allt som är sant i parti och minut, vilket inte är detsamma som att ljuga eller medvetet vilseföra. Ibland kan vi behöva säga obehagliga saker till varandra, till exempel till den som inte sköter sitt arbete eller trakasserar andra. Då behöver sanningar uttalas så att förtroenden kan återvinnas eller missförstånd redas ut. Det handlar då inte om att ”hänga ut” någon, att utse en syndabock eller att skambelägga utan om att gemensamt eftersträva sanning så att försoning kan bli möjlig. Detta behöver vi ständigt bearbeta oavsett om vi arbetar i kyrkor eller med mänskliga rättigheter. Och jag tycker att vi kan kräva av våra politiker att de inte sätter ribban lägre än där vi själva skulle sätta den.

Susanne Wigorts Yngvesson

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.