blogg

December 1, 2017
Rätten till din egen röst!
- Varför i hela friden finns det en röstpedagog för pastorskandidaterna på Teologiska högskolan? Kan de inte prata redan?
Rätten till din egen röst

Jovisst kan de det. De är ofta tränade sedan barnsben att tala inför grupp och är ledigare än de flesta inför denna uppgift.

Jag är logonom, det vill säga röst och talpedagog med estetisk inriktning.
- Jasså, du är logoped, brukar folk säga. Nej inte alls, säger jag då. En logoped har en medicinsk utbildning och jobbar med den sjuka rösten. Patienterna har kanske svalgstörningar, afasier, gomspalt, stamning.

Men en logonom arbetar med den friska rösten – den som fortfarande fungerar men kanske inte optimalt. En logonom arbetar med kommunikation, kroppsspråkets och röstens möjligheter, att kunna tränga in i och ge röst åt olika texter som ska vidare till en åhörarskara.

Vad gör då en logonom på THS? Jo där har jag glädjen att få arbeta med pastorskandidaterna, att till en början få hjälpa dem med att hitta sin andning – den som ibland har hamnat alldeles för högt upp för att rösten ska fungera på ett bra sätt. Först när andningen är på plats kan man börja jobba med rösten och dess möjligheter. Rösten är ju vårt visitkort och speglar alltid det vi är i för ögonblicket. Många gånger är det stress som bidrar till en sämre fungerande andning och att vara student idag kan vara påfrestande. En del lever i en situation där familjeliv på annan ort ska kombineras med tuffa studier på vägen mot pastorsyrket. Vår tids alltmer uppiskade tempo gör att vi sällan landar i den djupa buk-flankandningen. För att kunna tala behöver du ha luft, ibland ganska mycket luft, och då räcker det inte med att hämta andningen från bröstkorgen. Känslan manifesterar sig i rösten och kan sprida till exempel stress vidare precis som en mjuk och behaglig röst lugnar och skapar förtroende.

Vi logonomer jobbar också med kroppsspråket som bör vara kongruent med röst och budskap så att man tar ansvar för det man sänder. Att bli bekväma som talare är ett annat mål jag har för pastorskandidaterna. De kommer att arbeta inom ett röstyrke där rösten blir en oerhört viktig del i yrkesutövandet. Och den måste fungera!

”Ingen mänsklig övning är så hälsosam eller harmlös att den inte kan orsaka allvarliga skador om det går till överdrift. Det är en vanlig erfarenhet hos röstpedagoger, sångare, förkunnare, munkar och nunnor som sjunger psalmer och hymner i kyrkorna. Det gäller också skrikande advokater, nyhetsuppropare, föreläsare, filosofer som debatterar tills de blir hesa, och alla andra som har till uppgift att sjunga och använda rösten”.

Så skriver den italienske läkaren Bernardino Ramazzini i boken ”Om arbetares sjukdomar” från 1703 för att ge ett exempel på att det länge varit uppenbart att vissa yrken ställer stora krav på rösten vilket kan leda till röstbesvär. Därför är det viktigt att man kommer underfund med sitt eget röstbeteende och får lära sig en röstteknik som gör att rösten håller. De flesta personer som arbetar i röstyrken (exempelvis sångare, skådespelare, lärare, telefonförsäljare, militärer, präster, kantorer) har sällan eller aldrig fått någon kunskap gällande röstergonomi eller röstträning utan pratar på så gott de kan ofta med röststörningar som följd.

Kvinnor i yrken med höga röstkrav behöver ofta söka hjälp hos röstläkare. De kvinnliga stämbanden är både kortare och tunnare än mäns och utsätts för större belastning. Kvinnorösten är ljusare än mäns just på grund av stämbandens längd. Med en god röstteknik och en medvetenhet om sitt eget röstbeteende har man möjlighet att förebygga.

Jag skriver här om kvinnors stämband och kommunikation kanske för att jag själv är kvinna och vet vikten av att kunna föra fram sina åsikter. Jag har alltför ofta sett både kvinnor och män förminska sig genom röst och kroppsspråk. Våra signaler till varandra kan bli helt ödesdigra om vi inte vet vad vi sänder!

Vi har under de senaste veckorna tagit del i media av tusentals vittnesmål där vi alla kunnat läsa om kvinnor och mäns olika sätt att kommunicera. Om jargonger, grupptryck, rädslan för att inte få jobb i framtiden vilket gjort att man inte vågat sätta gränser, förtvivlan att hamna utanför gemenskapen. Listan är lång och den verkar aldrig ta slut. 

Jag har ett förflutet som skådespelerska på Stockholms stadsteater där jag arbetade i 23 år. Därför har jag den senaste tiden känt mig extra drabbad av den våg av berättelser i #metookampanjen som sköljt över oss. Det är inte bara kvinnliga skådespelare från film och teater utan tusentals advokater, sångare, musiker, maskörer, teaterarbetare, räddningsarbetare, politiker med flera yrkeskategorier som samlats i media med sina upplevelser. Jag har under mina 30 år i teaterns värld aldrig blivit utsatt för sexuellt våld men det finns andra typer av misshälligheter som varit kännbara. Jag vet vad osynliggörande innebär. Jag har själv otaliga gånger suttit på teaterns fackmöten och begärt ordet. När jag fått det har jag uppmanats att vara kortfattad och då snabbt fått ur mig det jag velat säga - men utan någon som helst retorisk tanke. Kanske för att jag på den tiden inte alls var bevandrad i retorik på det sätt jag numera är, eller snarare att jag förstått värdet av att kunna uttrycka sig så att folk lyssnar. Strax därpå blir det den fiffige fackpampens tur och han upprepar nästan exakt det jag nyss har sagt men han tar tid på sig. Suger på vokalljuden, pauserar, ger emfas åt det han säger – alltså det förslag jag nyss kom med. Då jublar alla och säger att det var ett fantastiskt förslag! Nu går vi till omröstning!!

Och där sitter jag som tänkt ut det hela men inte gett mig själv den plats jag skulle haft i sammanhanget för att få gehör. Jag var trots allt tränad i min teaterröst att kunna nå ut över rampen. Jag kunde läsa all typ av vers, prosa och lyrik. Jag kunde träda in i mina rollfigurers psyken, ge dem liv och ge dem röst. Men jag kunde inte ge mig själv en röst som det lyssnades till! Denna situation upprepades gång efter annan. Jag blev ofta osynlig i diskussioner eller mötessammanhang. Männen tog för sig genom att suga på vokalljuden så där eftertänksamt och så kunde de plötsligt spotta ur sig konsonanterna med eftertryck så att alla instämde i förslaget. Var det jag som brast i självförtroende eller de i sitt tålamod och empati?

Kanske var det därför jag började mitt korståg för att själv få en bättre röst, för att själv få ett bättre lyssnande, för att ge röst åt det osagda? För att ge flickor och pojkar, kvinnor och män, gamla och unga en möjlighet att utforska sin egen förmåga röstligt och kommunikativt? Att få synas som den man är…

Jag vill ge mina studenter möjlighet att kommunicera på ett trovärdigt och vederhäftigt sätt utifrån deras egna personligheter. Jag vill att de ska få andra att stanna upp i sin tanke och lyssna till det de har att berätta. Jag vill att de ska inspirera och entusiasmera. Jag vill att de ska skapa ett avtryck i en annan människa i denna intensiva tid där vi hela tiden dränks i mediebruset. För att inte bli helt översköljda av denna våg med intryck behöver vi göra ett urval.

Jag vill att mina studenters budskap kommer från hjärtat och förmedlas detta på ett intressant sätt med en innerlig röst så stannar det kvar i minnet hos åhöraren. Och är det inte det vi alla vill – att bli ihågkomna för det budskap vi brinner för. Ett budskap som kanske skapar en handlingskraft i de som lyssnar och denna kraft tar sen budskapet vidare i sin räckvidd. Som sen sprids vidare.

Jag vill att de ska erövra rätten till sin egen röst!

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.