blogg

Mars 16, 2018
Religion och vetenskap - ett modernt dilemma
Bloggbild 11 mars 2018

Den australiensiske vetenskapshistorikern Peter Harrisons bok The Territories of Science and Religion är en uppgörelse med en seglivad aspekt av den moderna framstegsberättelsen. Det gäller idén om att historien präglats av en konflikt mellan vetenskap och religion, tills dess att vetenskapen ersatte religionen i det sekulära väst.

Det grundläggande skälet till att det inte går att tala om en historisk konflikt mellan vetenskap och religion är att begreppen inte existerade med den betydelse de har idag före moderniteten. Att påstå att de låg i luven på varandra vore därför som att säga att USA och Mexiko krigade på 1400-talet: det kan de inte ha gjort eftersom länderna inte fanns då. 

Idag uppfattas religion och vetenskap som två olika kunskapsfält. En religion består av läror sprungna ur heliga skrifter och traditioner, medan vetenskap är ackumulerad kunskap insamlad genom vetenskaplig metod. De anses komma i konflikt med varandra dels på grund av de olika metoder de använder sig av – ingen har lyckats verifiera Guds existens i ett laboratorium – dels för att kunskapsbitarna i de två fälten ibland uppfattas kollidera (evolution och skapelsetro är kanske det mest kända exemplet).

Men i äldre tid fanns inga problem att förena vetenskap och religion, eftersom de uppfattades som dygder snarare än kunskapsfält. Religio var en inre hållning – den bästa svenska översättningen är kanske ’fromhet’ – medan scientia var en intellektuell dygd. Den som tillägnat sig scientia hade förmågan att dra logiska slutsatser ur generella premisser – tänk på munken William av Baskerville i Umberto Ecos bok Rosens namn.

Dessutom fanns ett fält som var en slags brygga mellan det som idag kallas religion och naturvetenskap, nämligen grekiskans physis – naturfilosofi. Detta var en filosofisk reflektion över naturen och kosmos, vars grundläggande fråga var den som all grekisk filosofi djupast sett handlade om: vad är ett gott liv? Idag är filosofi ofta epistemologi – diskussioner kring vad som kan räknas som rimliga argument och slutsatser. Men under antiken var filosofin, som Pierre Hadot formulerat det, ett sätt att leva. Stoikerna hade sin livsfilosofi, epikuréerna sin, och kristendomen skulle så småningom presentera sin.

Vad filosoferna sökte i naturen var därför inte bara mekaniska orsakssamband, utan bortom detta den moraliska ordning som man menade genomsyrade kosmos. Denna moraliska ordning skulle människan sedan imitera. Studiet av naturen hade alltså etiska och filosofiska implikationer, och goda livet förstods som ett liv som var både sant och naturligt.  

Denna dimension försvinner ur det moderna vetenskapsbegreppet. Naturen är inte mystik utan mekaniserad, och utveckling står nu inte längre för tillväxt i dygd, utan för den materiella förbättringen av samhället.

Den moderna vetenskapen har varit oerhört framgångsrik när det gäller att producera resultat och öka vår kunskap – men står den verkligen i konflikt med religion? I samband med den vetenskapliga revolutionen på 1600- och 1700-talet gjorde utövarna allt för att knyta den till religionen. Experiment och metodiska studier av naturen var bra, sa man, för de uppenbarade Skaparens genialitet. Carl von Linné tyckte sig se Gud på ryggen under sina vandringar i skogen, och Isaac Newton fuskade i kabbala. Det var först i slutet på 1800-talet, långt efter att grunderna för modern vetenskap lagts, som idén att vetenskapen var en strikt agnostisk, ja till och med ateistisk, verksamhet lanserades.

Det Harrison visar är att kategorierna vetenskap och religion har formats av historiska omständigheter, och att de under de senaste århundrandet fått ideologiska övertoner. Men det finns ingen nödvändig, naturgiven konflikt mellan vetenskap och religion. För de gamla grekerna, liksom för Carl von Linné, gick det utmärkt att vara både from och logisk.  

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.