blogg

November 24, 2017
Sverige och FN-deklarationen om mänskliga rättigheter – några ögonblicksbilder
Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Deklarationen har sedan dess utvecklats till en av vår tids mest betydelsefulla politiska texter. Men hur ställde sig Sverige till idén om en internationell rättighetsförklaring? Och hur bidrog vi till förhandlingarna? Jag bidrar här med några ögonblicksbilder från Utrikesdepartementets arkiv.
The universal declaration of human rights

Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter (The Universal Declaration of Human Rights). Deklarationen har sedan dess utvecklats till en av vår tids mest betydelsefulla politiska texter. Efter Bibeln är  det det dokument i världshistorien som översatts till flest antal språk (ca 370 st), och fungerar idag som normativ grund för en rad internationella, nationella och icke-statliga organisationer som arbetar för att främja mänskliga rättigheter.

Det finns många hyllmeter skrivna om deklarationen och dess tillkomsthistoria. Även svenska forskare har gjort betydelsefulla insatser för att öka vår förståelse av de politiska intresse och ideologiska strömningar som låg bakom textens tillblivelse. Här kan  bland annat nämnas Hans-Ingvar Roths nyutkomna bok om den kinesiske FN-delegaten Peng Chun Chang och Rebecca Adamis pågående arbete om dialogen mellan västerländska och icke-västerländska kvinnliga delegater i samband med förhandlingarna. I min egen forskning har jag främst intresserat mig för de ideologiska striderna bakom deklarationens artikel om religionsfrihet.

Men hittills har svenska forskare på området inte visat något större intresse för Sveriges roll i arbetet med FN-deklarationen. Vi vet nästan ingenting om hur den svenska regeringen ställde sig till idén om en internationell rättighetsförklaring, eller vilka rättighetsfrågor som man ansåg vara särskilt centrala vid den här tiden.

I ett kort blogginlägg finns det naturligtvis inte utrymme för någon djupgående analys av FN:s ”ymniga diskussioner i rättighetsfrågan” (som en UD-tjänsteman uttryckte saken 1948) eller hur Sverige ställde sig i alla de frågor som uppkom längs vägen. Men med hjälp av UD:s arkiv går det åtminstone att ge några ögonblicksbilder som kanske kan säga oss någonting om hur den svenska regeringen såg på de första försöken att skapa ett internationellt regelverk för mänskliga rättigheter.

Det är viktigt att komma ihåg att Sverige vid den här tiden inte var med i FN:s kommission för mänskliga rättigheter och spelade därför inte heller någon betydelsefull roll i utarbetandet av de första deklarationsutkasten. Det var först under våren 1948, när förhandlingarna pågått i över ett år, som Sverige fick möjlighet att kommentera kommissionens förslag.

Justitiedepartementet som stod för det officiella yttrandet anmärkte att ”den nuvarande svenska lagen icke synes helt överensstämma med förslaget till rättighetsförklaring”. Det handlade framförallt om utlänningars begränsade rätt att förvärva fast egendom i Sverige och grundlagskravet om att statsråd måste tillhöra den svenska statskyrkan, men också om kvinnors rätt till lika lön för lika arbete som ”ännu inte trängt igenom på alla arbetsområden i Sverige”.

Trots det tolkade man på regeringskansliet deklarationen som en bekräftelse på svenska förhållanden. Sverige framställdes som ett land där idéer om mänskliga rättigheter redan hade starkt fotfäste: ”De principer som kommit till uttryck i den föreslagna internationella rättighetsförklaringen äro i allmänhet sådana som antingen äro uttryckligen inskrivna i Sveriges författning eller ändock redan sedan länge ligga till grund för den svenska lagstiftningen.” Därför ansåg regeringen att det måste ”hälsas med tillfredsställelse om dessa principer nu skulle upplyftas till ett internationellt plan och infogas i en ny mellanfolklig rättsordning.”

Hösten 1948 möttes FN:s generalförsamling i Paris, bland annat för att färdigställa den nya människorättsdeklarationen. Diskussionerna var bitvis kyliga (detta var mitt under Berlinblockaden och inledningen till det Kalla kriget) och flera stora och små ändringsförslag var uppe för diskussion.

Sverige spelade nu en aktiv roll i förhandlingarna genom FN-delegaten Ulla Lindström (sedermera statsråd i Tage Elanders regering 1954-1966). Dels arbetade Lindström för att, i linje med regeringens officiella yttrande, föra in vissa förbehåll i artiklarna om egendomsrätt och religionsfrihet. Men hon lade också fram ett par mer konstruktiva ändringsförslag. Det mest intressanta var en text om strejkrätten, en text som deklarerade att ”Var och en har rätt att sluta arbeta, när han finner det omöjligt att arbeta på gällande ekonomiska villkor eller på de villkor som erbjudas honom”. Det här förslaget ogillades av bland annat Danmark, Frankrike och Storbritannien och Lindström valde till sist att släppa det helt och hållet. Sveriges lilla bidrag till deklarationstexten blev istället en skrivelse i Artikel 21 om rätten till politiskt deltagande, en skrivelse som preciserade att folkets vilja i första hand skall uttryckas genom fria och allmänna val. 

Sverige gav till sist sitt stöd till deklarationen som antogs under pompa och ståt den där decemberdagen i Paris 1948. Men från den svenska regeringen sida fanns det inget särskilt intresse att arbeta för att göra texten känd i Sverige.

I början av 1949 uppmanade FN-sekretariatet UD att ombesörja en svensk översättning av deklarationen. Den svenska FN-ambassadören Sven Grafström skrev till Stockholm att han fann ”hela saken hjärtligen onödig” och tyckte att man skulle låta FN göra arbetet på egen hand.

FN:s informationskontor i Köpenhamn gjorde också en första, inofficiell och idag helt okänd översättning. Kontorets vicedirektör Birger Stolpe (bror till författaren Sven Stolpe) uppvaktade samtidigt UD och underströk vikten av att få till stånd en officiell svensk översättning. Till sist gav UD efter och uppdrog det Svenska Bokförlaget (Norstedt & Bonnier) att färdigställa en auktoritativ svensk version. Och så vitt jag kan se är det en lätt modifierad version av den översättning som vi lever med än i dag.

Egentligen borde inte Sveriges något ambivalenta hållning komma som någon överraskning. På den europeiska kontinenten präglades den tidiga efterkrigstiden av en renässans för kristen naturrätt, inklusive idéer om människors naturliga rättigheter. Men som historikern Johan Östling visat var Sverige vid den här tiden en ogästvänlig miljö för sådana tankar, inte minst på grund av rättsrealismens starka ställning bland svenska jurister.

Den här oviljan att befatta sig med frågor om mänskliga rättigheter kom gradvis att ebba ut. Men på en punkt var hållningen 1948 typisk för det offentliga Sveriges relation till mänskliga rättigheter under andra halvan av 1900-talet. Mänskliga rättigheter sågs som idéer som redan var etablerade i svensk rätt och i det svenska samhället. Man framställde Sverige som en avsändare eller exportör för idéer om mänskliga rättigheter, men inte som en mottagare. 

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.